Grattis Oliver som blev 5 år idag!!

Tovah har målat en tavla åt honom.

Förresten, han var så gullig igår. Jag och Tovah busade med honom och sade att han inte skulle få några paket och då sade han direkt att det räckte att han fick en kram av Tovah 🙂

SÅÅÅ många kalsonger!

Richard Scarry är Olivers favorit!

Varma OP-bröd 🙂

Fler paket åt folket, eller i alla fall åt Oliver!

Kan man få för mycket LEGO?

En lysmask!

Vroooooom!

Idag känns det mesta bara jobbigt. Vaknade med feber och musch i hjärnan och efter någon timmes jobb på morgon med att förbereda två föreläsningar till imorgon så tog jag ett tre timmars bad. Oj, vad avslappnad jag var efter det. Som en degig filbunke. Riktig bliss var det. En lugn lunch med frun. Underbart….

Sedan pockade jobbet på igen. Var ju tvungen att förbereda klart de där två föreläsningarna; 15 minuter om “Mobiltelefoner, appar och annat“, samt nästa träff i projektkursen för D3 där jag imorgon ska prata projektplanering. Nu kanske ni tänker att, vänta nu, är man sjuk så ska man ju inte jobba eller hur? Nja, så lätt är det inte tyvärr. Visst, lektionen kan jag ju ställa in men det betyder bara att jag måste trycka in samma innehåll nästa vecka istället och jag vill ju att kursen ska gå vidare. Visst suger det att vi inte har utrymme för att hantera detta bättre? Måste alla lärare på ett universitet göra allting och inte göra något alls ordentligt för det blir bara hattifnattit och ingen tid över alls?

Under kvällen tog jag det lugnt med barnen, vi läste lite bok, skrumlade, “bakade” chokladbollar och tittade lite på TV. Lugnt och skönt men sedan fastnade jag vid datorn igen med att försöka beta av lite gamla saker som legat och grott i mitt huvud och här sitter jag nu.

Skulle väl egentligen behöva åka lite skidor men det känns inte bra med förkylning i kroppen. Samtidigt så är jag rastlös. Vad göra? Har ni något tips?

En annan sak, jag får flera appropåer att hålla föreläsningar och tal (flera i år redan och två senaste 5 dagarna (en fråga i fredags, och en till idag)) men är det ingen vill ha hjälp med något konkret istället? Mycket snack och lite verkstad!

Näää, man kanske skulle hitta på något annat istället. Någon som vill starta ett nytt företag? Någon som behöver hjälp med något nytt och spännande?

Idag på eftermiddagen kände jag mig helt knäckt så jag tog ledigt några timmar och tog mig helt sonika ett bad och tittade på TV (ja samtidigt ;)) så nu känner jag mig helt mjuk och fin i skälen. Tittade på Glee och den serien gör en gott. Som en meningslös mjuk massage av hjärnan! 🙂

Hade tänkt skida lite men tänkte, näää man måste få slappa också och inte göra saker till “tvång”. Det är viktigt det med, eller hur?

Vad gör man när man har för många olika saker att göra på jobbet? Det blir ju varken hackat eller malet och det känns som om det bara bara blir byten utan att faktiskt får något bra långsiktigt gjort.

Sedan i augusti ska jag jobba 50% men det ligger snarare i snitt uppåt 75%. Nu under Q1 undervisar jag i två kurser (visserligen samma kurs i två instanser men med en läsperiods förskjutning) plus är med i två forskningsprojekt. Till detta kommer alla småuppdrag och möten där man “borde” vara med PLUS förfrågningar om att vara med i diverse projekt där man känner sig skyldig för att man inte hinner ens ta riktig ställning till om man ska vara med eller inte. Tiden i sig är väl inget problem för det kan man försöka jämna ut med extra långt sommarlov.

Jag försöker få ner det på 50% men då kommer det långsiktiga kravet att leverera i olika projekt. Dvs, det handlar inte om timmar utan om mängden resultat och kommer skuldkänslorna om att man måste leverera samtidigt som det inkräktar på pappaledigheten.

Men finns det ingen annan som kan hjälpa till då? Nja, kanske. Jag har försökt förändra min organisation enligt bästa förmåga men alla håller inte med eller så händer det helt enkelt inget. T.ex. så har jag föreslagit att vi borde ha lärarmedhjälpare i alla kurser som vill ha det men samtidigt så känner kvalitetsarbetet att vi ska bara ha disputerade och helt professorer i klassrummen. I princip håller jag med om det men det betyder inte att det alltid måste vara den bästa lösningen. Det finns mycket som jag gör som lärare som absolut inte har något med lärande eller pedagogik att göra utan snarare hamnar under administration. Detta i sin tur skapar stress och leder till mindre entusiasm i klassrummet. Trist….

Då hamnar man i situationen där valet kommer mellan att jobba utanför normal arbetstid bara för att man känner pressen (som t.ex. just nu) eller helt enkelt försöka göra något helt annat bara för att få bort tankarna som att ständigt åka skidor (som jag gjort de senaste veckorna i princip varje dag) där det istället då blir ett “tvång” bara för att tvinga en bort från jobbet.

Förväntningar är ett viktigt område och det är viktigt att kommunicera dessa. Jag fick i fredags (på min normala pappaledighetsdag) höra att “jag som är så senior borde leda mer”. Är det så? Måste man leda bara för att man är senior? Är det inte viktigare att vara kreativ?

Min önskan är att kunna helhjärtat fokusera på en sak och inte behöva planera för byten hela tiden. Första veckan i år jobbade jag massor med precis det jag kände för att göra just då eftersom det fanns inga projektmöten, lektioner och avbrott hela tiden utan jag kunde fokusera på det jag ville och då kände jag mig så mycket mer inspirerad, kreativ och produktiv.

Ps. Sitter här och tvekar om jag ska publicera detta eller inte. Ska jag? Ska jag inte? Läser ni detta så vet ni svaret!

Pps. Och vad har detta att göra med “proppen”? Absolut ingen aning.

-29 ute. varmt och skönt, eller hur? Himlen är blå och det är helt vindstilla. Underbart.

Vi började med lite skidåkning ner till brevlådan (O skulle posta ett brev) och sedan upp igen men jag var sugen på lite mer så jag åkte ner för berget till sundet och sedan in i skogen igen. Skönt, lite cykelbana, lite skoterspår och en hel del ospårat.

Oj vilken dag! Det är verkligen jobbigt att vara pappaledig! Jag och Oliver bestämde igår att vi skulle göra en tårta idag. Bläddra bläddra bläddra. Ja, en sådan tårta ska vi göra! Vi hade det mesta hemma men behövde ägg och grädde. Jupp, vi börjar fredagen med att storhandla och sedan så bakar vi!

Men men men, Oliver tyckte han skulle ha sovmorgon så han vaknade inte förrän vid 0830 (pappa sov till 8, skönt ;)). Frukost och iväg. Just ja, vi måste ju förbi bibblan och lämna tillbaka böcker också. Buss ner till stan, buss tillbaka till Kvantum, handla handla handla, korv måste man ju ha! Jupp, en korv var slank ner innan vi gick till bussen och åkte hem.

På bussen, men var är pappas vantar. NEJ! De ligger kvar på hållplatsen. Lämna Oliver i en snöhög och snabbt hem med all mat och in med kyl och frysvaror på rätt plats. Kaffe… måste ha kaffe. På med expressomaskinen, ähhh 35 grader får duga == lättdrucket och faktiskt ganska gott (mycket godare än jobbkaffet ändå ;)). Tillbaka mot bussen och plocka upp en Oliver på vägen och ner mot stan.

Jupp, där låg vantarna, hämta dem och en sväng förbi outlet-affären i Järnias gamla lokaler och sedan hem. MAT! Pasta! Falukorv! Nygjord hummus! Mums!

Bada? Ja, klart vi ska bada! Packa badkläder med mera och iväg mot bussen IGEN, dagens 3e tur ner mot stan. Bada, basta, bada, basta, tvätta oss och hem igen.

Mysfredag, duka upp kvällsmat framför TVn med andra halvan av Röd Oktober och sedan andra delen av serien The Cape (nja inte så bra serie) och sedan Little Big Planet resten av kvällen. Ganska skoj med spel där jag och båda barnen kan spela samtidigt.

Puuh vilken dag. Det är inte lätt att vara pappaledig 😉

Där jag bor kan jag sätta på mig skidorna och i sakta tempo glida nerför berget och skida hela vägen till den närmaste mataffären. Ingen bil, ingen buss och ingen tunnelbana involverad, bara vacker natur och massor med motion. Varje gång jag beger mig ut på turskidorna (norska Åsnes så klart) så får jag känslan av lite norrman (nej jag har inget norskt blod i mig (vad jag vet)) som beger sig ut på “tur”.

Runt Berget verkar vi bara vara några stycken som åker omkring i skogarna och nere i sundet. Vi gör spår åt varandra, ibland är jag först och ibland någon annan. Jag vet inte vem det är men det är nog någon av mina närmaste grannar om man ska tro spåren.

Gott om djurspår ser man men tyvärr ganska sällan själva djuren; älg och rådjur finns det runt vårt lilla berg.

De andra närmaste grannarna sätter sig i sina bilar och kör bort till de preparerade spåren och trängs med en massa andra människor? Varför undrar jag och de svarar att det är helt enkelt något annat. Dock har jag svårt att förstå tjusningen i att åka bil för att motionera när man kan göra det direkt utanför huset? Igår så fick till och med en granne åka två gånger då det tydligen var skidtävling på skidberget. Men det är ju klart, det är ju bättre att komma ut och röra på sig oberoende vad man gör istället för att fastna framför dumburken och titta på sport. Åker man ospårat i skogen så blir det inte lika många km som i de fina spåren men det är inte det som är det viktiga.

Jag är ju en latmask egentligen men sedan nyår har jag kommit ut 7 gånger och åkt totalt 32.3 km. Inte så mycket men kroppen säger mig att det ger effekt. Jag har gått ner i vikt och mår bra av det! Bra!

RunKeeper använder jag för att hålla koll på mitt åkande och i år ska jag försöka hålla koll på allt jag gör (förutom småturer som till bussen t.ex.). Här kan ni hålla koll på mig.

Så ut med er allesammans!!! 🙂

Jag gick där i Holmsundet fördjupen i mina egna tankar när jag tittar upp och ser en stor brun kropp på andra sidan sundet. Kroppen tillhör en älg av det femenina sorten. Hon hör mig och vänder lite på huvudet och jag tänker att det är ett magnifikt djur. Jag rör armen för att ta fram telefonen för att ta ett foto men då plumsar hon iväg i snön.

Jag går i en vid både för att se om jag kan hitta henne och hon står ca 100m längre in och mumsar på lite grenar. Jag går närmare och försöker göra det så tyst som möjligt men det är ganska svårt när snön knarrar. Hon tittar upp, jag stannar och vi står där och utbyter tankar utan ljud. Vilket vackert djur. Stort och ståtligt. Jag tar några foton med den sunkiga kameran i en Desire HD. Vi fortsätter att titta på varandra i flera minuter.

Plötsligt kommer en kråka flygande och kraxar, kanske en varning åt älgen att jag är en människa och vi är farliga? Svårt att veta vad fågeln kraxade då jag inte förstår kråkkrax. Förtrollningen bryts och med ett brak springer älgen iväg mellan träden.

Jag följer sakta efter och följer spåren i snön. Inte så svårt att se vart hon sprang i den knädjupa snön. Jag blir varm fastän det är -18 ute. In i skogen går spåren och till slut har vi både gått ett helt varv och älgen är tillbaka på samma ställe där vi nyss samtalade (utan ljud). Vi tittar på varandra igen och jag beger mig hemåt eftersom jag känner “tvånget” att programmera lite.

Som sagt så är kameran i en Desire HD inte speciellt bra så bilderna blev där efter. Kan ni ens se att det är en älg där??? Klicka på bilderna för att se dem större.

Tack för samtalet drottningen av skogen!

Idag känner jag mig så trött. Oklarheter på min arbetsplats gör att det kommer jobbiga överraskningar. Inte att överraskningarna är jobbiga i sig utan att det gör det svårt att planera.

Igår gällde det det webbpublisering (som för övrigt slutade med att vi gick tillbaka till som det var innan det nya beslutet kom) och idag gällde det planering för kurser, hur de hänger ihop och vem som ska undervisa dem. Denna ovisshet tar på krafterna och egentligen är det inte själva besluten eller ovissheten heller som är det jobbiga utan snarare bristen på respekt. “Vissa” bara bestämmer i vissa fall eller i andra fall inte bestämmer alls. Har man ett uppdrag så kommer det förväntningar på den som har uppdraget också. Naturligt kanske ni tycker och i det andra fallet gällande grundutbildning så har jag flera gånger efterfrågat att få reda på vad som gäller utan att få svar tyvärr.

Tänk om vi hade en organisation där servicedelarna av organisation faktiskt gjorde som namnet säger, ger service. Hur ger man då bra service? Jo, man lyssnar på sina kunder och ger dem det de vill ha. Att bara besluta saker är inte att ge service.

Jag försöker skärma mig från dessa saker men det går bara bra en viss tid för sedan bubblar det över och då är det svårt att hålla den positiva andan uppe. Jag försöker verkligen men jag har bara en viss mängd energi för den typen av ‘problem’.

Det värsta av allt är att det äter upp kreativiteten. Desto mer sådant här som kommer upp, desto mindre produktiva blir vi. Det är inte bra att det är på det sättet. Tänk så mycket mer vi kunde åstadkomma tillsammans om vi tog lyssnade på varandra. Tänk om vi alla hjälpte till och stöttade de som faktiskt vill göra saker istället för att bra förlita sig på de gamla strukturerna och blockera ut medarbetare inom organisationen.

Hur mäter man hur en organisation mår? Jag har under hösten jobbat med en medarbetarenkät som alla medarbetare ska få fylla i. Tror ni det kommer att besvara frågan om hur organisation mår? Måste man göra en sådan undersökning eller kan man kanske titta på andra faktorer? Igår kväll så var jag på fakulteternas julmiddag och från min institution så var det EN person som deltog, EN utav drygt 30 inbjudna (alla hattifnattar). Måste man göra en medarbetarenkät för att inse att något är mycket fel här?

För er som jobbar runt mig på jobbet vet att jag inte bara sitter och suckar på mitt kontor utan jag försöker verkligen förbättra situationen men det känns mer och mer som om man jobbar i en lång trög flod med sirap.

Jag vet att det är flera i min närhet på arbetet som tycker att det är frustrerande och jobbigt. Frågan är dock varför det inte blir bättre? De flesta springer bara runt känns det som och klagar på att de ha för mycket att göra. Är det verkligen det som är problemet, för mycket arbete? Eller är det kanske ett ineffektivt arbetssätt? Är det dålig motivation? Något annat?

Vad tror du det beror på? Det är kanske bara så att jag gnäller för mycket (igen) och borde göra något annat istället? Vad tycker DU?

En frustrerad professor vid en svensk statlig myndighet!