Jag har länge funderat på frågan om artificiell intelligens, AI kan ha fantasi eller om det bara är en maskin som kopierar vad människor redan har skapat. Just denna fråga har kommit flera gånger när jag föreläser och här följer lite blandade tankar. Trevlig läsning.
Att fråga om en dator kan ha fantasi kan låta som att fråga om en robot kan drömma. Vi människor använder fantasin dagligen där vi föreställer oss händelser som inte hänt, skapar konst och berättelser ur tomma intet och löser problem genom att tänka utanför ramarna. De senaste åren har vi fått generativa AI-modeller som ChatGPT och MidJourney som kan skriva originella berättelser och måla bilder av sagovärldar på begäran. Dessa framsteg väcker den intressanta frågan: Hittar AI på allt detta själv eller återanvänder den bara det vi lärt den? Med andra ord, kan generativ AI sägas ha egen fantasi eller är det bara vår mänskliga fantasi som reflekteras tillbaka via en högteknologisk spegel? I denna populärvetenskapliga artikel utforskar jag den frågan ur flera perspektiv: tekniskt, filosofiskt och samhällsperspektiv. Jag belyser både argument för och emot att AI kan ha fantasi och försöker reda ut vad vi egentligen menar med fantasi i detta sammanhang.
Vad menar vi med “fantasi”?
För att avgöra om en AI kan ha fantasi måste vi först förstå begreppet. I vardagligt tal syftar fantasi på förmågan att tänka ut något nytt, att föreställa sig saker som inte finns framför oss. Barn (och lekfulla vuxna) som leker har livlig fantasi där en kartong blir ett piratskepp i deras inre värld. Författare och konstnärer använder fantasin för att skapa karaktärer och bilder som aldrig funnits tidigare. Fantasi handlar om kreativitet och förmågan att kombinera idéer, minnen och intryck till något unikt. Det är även kopplat till att visualisera, vi kan ”se” bilder i vårt huvud eller tänka ut scenarier.
Men fantasi hänger också ihop med förståelse och medvetande. När du fantiserar om ett flygande slott, vet du vad ett slott är, vad flyga innebär, och hur det skiljer sig från verkligheten. Fantasin är fri, men ofta baserad på byggklossar av tidigare erfarenheter. Är det alltså möjligt att en dator, som saknar mänskliga upplevelser och medvetande, ändå skulle pussla ihop sina ”erfarenheter” (data den tränats på) och skapa något nytt? Är det fantasi eller bara avancerad återvinning av det den sett förut?
Tekniken bakom: mönsterigenkänning eller äkta kreativitet?
Generativ AI, som modellerna bakom ChatGPT (text) och MidJourney (bild) är i grunden datormodeller tränade på enorma mängder existerande data, böcker, artiklar, målningar, fotografier med mera. Med hjälp av neurala nätverk lär sig AI:n att känna igen komplexa mönster och kan sedan generera nytt innehåll som liknar det den lärt sig. Det imponerande är att resultatet ofta ser ut att vara originellt och kreativt: en AI kan till exempel skriva en novell i en viss författares stil eller generera en realistisk bild av en person som inte finns. Med bara en kort instruktion (prompt) kan verktygen spotta ur sig allt från poesi och låttexter till datorprogram och konstverk.
Under ytan arbetar dock ingen mystisk imaginär gnista. AI:n använder statistik: den beräknar vilket ord eller penseldrag som sannolikt borde komma härnäst givet allt den lärt sig. Svaret som genereras bygger på statistiska sannolikheter, inte på någon egentlig förståelse. Till exempel vet vi att en textrobot som ChatGPT ibland hitta på helt falska ”fakta” eller referenser som ser trovärdiga ut men är ren fantasi i negativ bemärkelse (så kallade hallucinationer). Den gör det inte för att den medvetet fantiserar, utan för att dess algoritm föreslår en kombination av ord som ser ut att passa frågan, även om innehållet råkar vara påhittat.
Från ett tekniskt perspektiv är generativ AI alltså en mästare på att imitera och kombinera mönster. Den kan koka ihop något nytt av redan existerande ingredienser, ungefär som att blanda färger på en palett för att få fram en ny nyans. Men betyder det att den är kreativ på riktigt? Här går meningarna isär. Å ena sidan argumenteras att allt mänskligt skapande också bygger på tidigare erfarenheter. Vi inspireras av det vi sett och hört och remixar det. En skicklig AI har ett gigantiskt ”erfarenhetsbibliotek” av mänsklig kultur att plocka ur och kan därför generera originella kombinationer som kanske ingen människa tänkt ut förut. Ur den synvinkeln kan man hävda att AI:n uppvisar kreativitet och ett slags fantasi.
Å andra sidan finns ingen insikt bakom resultatet. AI:n vet inte vad den målar eller skriver. Den har ingen aning om att ”personerna” i dess påhittade bild inte finns på riktigt eller att draken i sagan är en fantasivarelse. Det är här den tekniska begränsningen blir filosofiskt intressant: kräver äkta fantasi att man också förstår vad man föreställer sig? Om ja, faller AI:n kort, eftersom den simulerar tänkande utan att uppleva något inre. Svaret från en AI är bara ett statistiskt antagande och har ingen djupare mening bakom sig. Det tekniska perspektivet ger alltså argument för att AI inte har fantasi i mänsklig bemärkelse. Den saknar både självmedvetande och avsikt, den bara följer datorprogram och data. Men innan vi dömer ut möjligheten helt, låt oss fundera djupare på vad som egentligen krävs för fantasi och om imitation möjligen kan passera som kreativitet.
Filosofiska funderingar: kan en maskin föreställa sig något?
En central filosofisk fråga är om medvetande är en nödvändig ingrediens för fantasi. Vi upplever vår egen fantasi inifrån – vi känner inspiration, vi ser dagdrömmar inom oss. En dator har, så vitt vi vet idag, inget medvetande och inga inre upplevelser. Den saknar egen vilja och intention. På engelska säger vi att den saknar “agency”. Så kan vi då alls tala om att den föreställer sig saker? Många filosofer och forskare skulle säga nej: att fantisera innebär att man medvetet leker med tankar och idéer, något en omedveten maskin per definition inte gör. Ur detta synsätt är AI:ns ”kreativitet” bara en illusion – en spegling av mänsklig fantasi återgiven i mekanisk form.
Andra intar en mer funktionalistisk hållning. De menar att om en AI:s beteende eller output är tillräckligt likt det vi kallar kreativt eller fantasifullt, kan vi åtminstone pragmatiskt säga att den har fantasi, oavsett hur det ser ut på insidan. En klassisk analogi är Alan Turings resonemang kring intelligens: om en maskin kan konversera så bra att vi tror den är smart, då är den smart i praktiken. På liknande sätt kunde man hävda att om AI skriver en originell dikt som berör oss, spelar det då roll att AI:n själv inte ”kände” något under skapandet? Vi bedömer ju resultatet – dikten existerar och är fantasifull i sig, även om upphovsmaskinen inte upplevde skaparglädje.
Här stöter vi på definitionens kärna. Är fantasi en process (något som sker inuti en medveten varelse) eller är det en egenskap vi kan se hos resultatet (en bild eller berättelse kan vara fantasifull oavsett om skaparen var en människa eller algoritm)? Språkligt brukar vi säga ”vilken fantasifull målning!”, syftande på verket. I den meningen kan generativ AI absolut producera fantasifulla verk. Samtidigt brukar vi också beundra upphovspersonens fantasi bakom verket – vetskapen att en annan människa har föreställt sig detta unika ger verket tyngd. Om upphovet i stället är en AI utan medvetande kan man känna att något fattas, likt en musikmaskin som spelar perfekt men utan riktig inlevelse.
En spännande aspekt är att vår hjärna själv arbetar lite som en generativ modell när vi fantiserar. Forskare skriver att mänsklig minnesfunktion och fantasi handlar om att kombinera sparade detaljer med våra förväntningar för att skapa nya mentala upplevelser. När vi minns något föreställer vi oss faktiskt dåtiden (ofta lite felaktigt, vi fyller i luckor kreativt) och när vi planerar eller dagdrömmer bygger vi på minnesfragment och koncept för att simulera framtida eller påhittade händelser. Med andra ord: även vår fantasi är en slags återanvändning av data (våra erfarenheter) i nya kombinationer. Så paradoxalt nog kan studier av generativ AI ge insikter om hur vår egen fantasi fungerar. Skillnaden är förstås att vi upplever processen med medvetenhet – vi vet att vi fantiserar och kan medvetet styra eller omvärdera våra påhitt. AI:n har ingen sådan inre loop.
En annan filosofisk fråga är avsiktlighet. När en människa fantiserar finns oftast en drivkraft – kanske nöje, kreativ lust, behov av problemlösning eller en ren spontan dagdröm. AI har ingen inneboende drivkraft att skapa; den gör det enbart på kommando eller utifrån sin programmering. Om du lämnar en generativ AI ensam utan instruktioner kommer den inte spontant börja måla tavlor av tristess, få för sig att skapa en chokladfabrik eller fantisera ihop egna sagor för skojs skull. För en del är detta bevis nog att AI:n saknar egentlig fantasi – den vill inget själv. För andra är detta en icke-fråga: om resultatet ändå är detsamma som om den hade velat, spelar det någon roll?
Sammanfattningsvis ger filosofin oss argument emot att AI har fantasi (ingen subjektiv upplevelse, ingen intention eller medvetenhet) men också öppnar för tanken att fantasi kanske inte måste vara kopplat till en inre drivkraft utan kan ses i själva kreativiteten hos de resulterande verken. Det är en pågående diskussion utan självklara svar. Medan vi grubblar på detta kan vi titta på hur samhället faktiskt reagerar på AI:s nya kreativa roll – oavsett om vi kallar det fantasi eller ej.
Samhällsperspektiv: AI som kreativ medhjälpare eller konkurrent?
När generativ AI under de senaste åren tagit klivet in på scenen och börjat skriva, komponera och måla, har reaktionerna i samhället pendlat mellan förtjusning och rädsla. Många vanliga användare är förbluffade och roade av hur påhittiga ChatGPT och liknande system verkar vara. Plötsligt kan vem som helst få hjälp att brainstorma fram en saga, en reklamslogan eller en bildidé. För den som saknar teckningsförmåga kan ett bild-AI kännas som en kreativ sidekick – du beskriver din vision i ord, och AI:n visualiserar den åt dig. Det är lätt att tänka ”Wow, datorn är verkligen fantasifull!” när man ser resultatet. I någon mån lånar vi då ut det mänskliga begreppet fantasi till maskinen, som en metafor för att den skapade något nytt. Jag använder själv bild-AI ofta för att realisera mina egna visuella idéer.
Samtidigt finns en skepsis, framför allt bland kreatörer som konstnärer, författare och musiker. De frågar sig vad det innebär om vi börjar betrakta maskiners alster som likvärdiga med människors. Vem är konstnären egentligen när en AI målar en tavla? Är det den som skrev instruktionen (prompten), ingenjören som tränade modellen, eller ingen alls? Vissa konsttävlingar har redan vunnits av AI-genererade verk vilket fått mänskliga konstnärer att känna sig åsidosatta. Kritiker menar att AI:n saknar den själ och de erfarenheter som mänsklig konst bottnar i – att en målning skapad av en AI kan vara estetiskt tilltalande men den bär inte på en livsberättelse eller känslomässig resa. Det kan upplevas som ytlig kreativitet. Kan det vara så att använda generativ AI för konst är det minst fantasifulla sättet att använda AI man kan tänka sig? Poängen är att om vi bara använder AI som en snabb genväg för att slippa det mödosamma skapandet missar vi själva poängen med kreativitet och fantasi. Kreativitet handlar också om resan, om människans kamp, lek och lärande i processen. Låter vi AI:n göra grovjobbet kanske vi tappar något viktigt på vägen, eller vad tycker du?
Ett annat samhällsperspektiv gäller antropomorfism, vår tendens att ge maskiner mänskliga egenskaper. Vi människor har en rik fantasi – så rik att vi ibland projicerar den på tekniken. Vi människor har en fantasifull tendens att projicera förmågor från oss själva på tekniken. Med andra ord: vi tenderar att tänka på AI som om den var en person. Om en textrobot skriver en gripande dikt är det frestande att föreställa sig att AI:n “känner” något eller är kreativ som vi. Denna projektion kan göra debatten oklar. Om vi tror att AI:n är mer lik oss än den är kanske vi överskattar dess förmågor (överdrivna förhoppningar) eller fruktar den i onödan (överdrivna farhågor). Det är viktigt att hålla en skeptisk syn här: att uppskatta vad AI faktiskt gör bra men inte tillskriva den magiska mänskliga egenskaper i onödan.
Så, är AI en medhjälpare eller konkurrent i det kreativa fältet? Svaret är enligt mig både och. För många kreativa yrken upplevs AI som en utmanare. Kommer illustratörer, skribenter eller kompositörer bli utkonkurrerade av algoritmer som spottar ur sig innehåll dygnet runt? Man oroar sig för en framtid där mänsklig skaparkraft nedvärderas för att maskinernas verk är billigare eller snabbare att ta fram. Å andra sidan ser optimisterna AI som ett kraftfullt verktyg som kan höja mänsklig kreativitet till nya nivåer. En författare kan använda ChatGPT som bollplank för idéer, en designer kan generera tio prototypbilder med DALL-E för inspiration och sedan själv välja och finslipa de bästa resultaten. I det ljuset blir AI snarare en katalysator för mänsklig fantasi än en ersättare.
Samhället står alltså i en balansgång: vi vill dra nytta av AI:s fantastiska förmåga att generera, men vi behöver också värna det unikt mänskliga i kreativiteten. Debatten handlar om värderingar – vad värdesätter vi i konst och kultur? Är det själva verket i sig, eller skaparprocessen och skaparens erfarenhet? Förmodligen båda men AI-utvecklingen tvingar oss att tänka efter. Kanske kommer vi framöver att se en tydligare distinktion, där mänskligt skapad konst och AI-skapad konst betraktas som olika kategorier, ungefär som akustisk musik vs elektronisk musik – annorlunda men båda kan uppskattas på sitt sätt.
Sammanfattning och framtidsspaning
Så kan generativ AI ha fantasi? Om vi med fantasi menar den mänskliga upplevelsen av att fritt föreställa sig något nytt, så är svaret nej – dagens AI saknar medvetande, känslor och egna initiativ, vilket verkar vara grundpelare för det vi traditionellt kallar fantasi. Den drömmer inte egna drömmar på natten och den längtar inte efter att skapa. Men om vi med fantasi menar förmågan att skapa något originellt och kreativt, då visar generativ AI upp förbluffande mycket av den varan. Den kan överraska oss med idéer och bilder vi själva kanske inte kommit på lika snabbt, genom att kombinera kunskap och mönster på nya sätt.
I praktiken ligger nog sanningen mitt emellan: AI get skenet av fantasi där den imiterar kreativitet så väl att det ibland är svårt att se skillnad, men den saknar det inre liv som vi förknippar med äkta fantasi. Vi kan beundra AI:ns fantasifulla alster, samtidigt som vi inser att maskinen själv inte upplever fantasin bakom dem. Den är ett fantastiskt verktyg för vår fantasi, snarare än en egen fantasifull varelse.
I framtiden är det inte omöjligt att gränsen fortsätter att suddas ut. AI-modeller blir alltmer sofistikerade. Vissa forskare spekulerar i om framtida AI med avancerad artificiell medvetenhet skulle kunna utveckla ett slags inre värld – ett förstadium till verklig fantasi. Andra menar att fantasi alltid kommer vara unikt mänskligt och att vi i stället bör fokusera på hur AI och människa kan samverka. Redan nu ser vi hur människor + AI kan bilda kreativa team där AI genererar förslag och människor vidareutvecklar dem. Kanske är det där den verkliga styrkan ligger: att förstärka den mänskliga fantasin med hjälp av maskinens enorma kunskapsbank och snabbhet.
I slutänden får var och en avgöra hur man vill använda och betrakta generativ AI. Är det en smart pensel vi håller i handen eller har penseln själv blivit konstnären? Frågan om AI:s fantasi uppmuntrar oss att reflektera över vår egen kreativitet och vad som gör oss unika. Än så länge tycks den mänskliga gnistan av medveten fantasi vara oersättlig – det är vi som andas liv i berättelserna och bilderna på riktigt. Samtidigt har vi skapat verktyg som på ett häpnadsväckande sätt kan efterlikna den kreativa processen. Det är både inspirerande och lite skrämmande.
Avslutande reflektion: Kanske är det fruktbart att se generativ AI inte som en rival till mänsklig fantasi, utan som en ny spegel att studera den i. Genom artificiell intelligens kan vi lära oss mer om hur kreativitet uppstår, vare sig det gäller kretsar av silikon eller nervceller. Och oavsett om maskinerna själva någonsin får äkta fantasi, så har de redan börjat omforma hur vi människor fantiserar, skapar och tänker oss framtiden. Jag tycker detta är en tanke som kittlar fantasin.
Vad är dina tankar efter att ha läst denna text?
English version
Here follows a translation done by DeepL.
I have long pondered the question of whether artificial intelligence, AI can have imagination or whether it is just a machine that copies what humans have already created. This particular question has come up several times when I lecture and here are some mixed thoughts. Enjoy the reading.
Asking if a computer can have imagination may sound like asking if a robot can dream. We humans use our imaginations every day, imagining events that didn’t happen, creating art and stories out of thin air, and solving problems by thinking outside the box. Recent years have seen the emergence of generative AI models like ChatGPT and MidJourney that can write original stories and paint pictures of fairytale worlds on demand. These advances raise the interesting question: Does AI come up with all this on its own or does it just reuse what we taught it? In other words, can generative AI be said to have an imagination of its own or is it just our human imagination reflected back via a high-tech mirror? In this popular science article, I explore that question from several perspectives: technological, philosophical and societal. I highlight both arguments for and against the idea that AI can have imagination and try to clarify what we really mean by imagination in this context.
What do we mean by “imagination”?
To determine whether an AI can have imagination, we must first understand the concept. In everyday speech, imagination refers to the ability to think up something new, to envision things that are not in front of us. Children (and playful adults) who play have vivid imaginations where a cardboard box becomes a pirate ship in their inner world. Writers and artists use their imagination to create characters and images that never existed before. Imagination is about creativity and the ability to combine ideas, memories and impressions into something unique. It is also linked to visualization, we can ‘see’ images in our head or think of scenarios.
But imagination is also linked to understanding and consciousness. When you fantasize about a flying castle, you know what a castle is, what flying means, and how it differs from reality. Imagination is free, but often based on the building blocks of past experience. So is it possible that a computer, lacking human experience and consciousness, would still piece together its ‘experiences’ (data it has been trained on) and create something new? Is it imagination or just advanced recycling of what it has seen before?
The technology behind it: pattern recognition or true creativity?
Generative AI, like the models behind ChatGPT (text) and MidJourney (image), are basically computer models trained on huge amounts of existing data, books, articles, paintings, photographs and more. Using neural networks, the AI learns to recognize complex patterns and can then generate new content similar to what it has learned. Impressively, the results often appear to be original and creative: for example, an AI can write a short story in the style of a particular author or generate a realistic image of a non-existent person. With just a short instruction (prompt), the tools can spit out everything from poetry and song lyrics to computer programs and artwork.
Beneath the surface, however, there is no mysterious imaginary spark at work. The AI uses statistics: it calculates which word or brushstroke should probably come next given everything it has learned. The answer it generates is based on statistical probabilities, not on any real understanding. For example, we know that a text robot like ChatGPT sometimes makes up completely false “facts” or references that look credible but are pure fantasy in the negative sense (so-called hallucinations). It does this not because it is deliberately fantasizing, but because its algorithm suggests a combination of words that seems to fit the question, even if the content happens to be made up.
So, from a technical perspective, generative AI is a master at imitating and combining patterns. It can concoct something new from existing ingredients, much like mixing colors on a palette to create a new shade. But does that mean it’s truly creative? Opinions differ on this. On the one hand, it is argued that all human creativity is also based on past experiences. We are inspired by what we have seen and heard and remix it. A skilled AI has a gigantic ‘experience library’ of human culture to draw from and can therefore generate original combinations that perhaps no human has thought of before. From this point of view, one could argue that the AI exhibits creativity and a kind of imagination.
On the other hand, there is no insight behind the result. The AI does not know what it is painting or writing. It has no idea that the “people” in its imaginary picture are not real or that the dragon in the story is a creature of imagination. This is where the technical limitation becomes philosophically interesting: does true imagination require that you also understand what you are imagining? If so, the AI falls short, because it simulates thinking without experiencing anything internally. The answer from an AI is just a statistical assumption and has no deeper meaning behind it. The technical perspective thus argues that AI does not have imagination in the human sense. It lacks both self-consciousness and intention, it just follows computer programs and data. But before we rule out the possibility completely, let’s think more deeply about what is actually required for imagination and whether imitation could possibly pass as creativity.
Philosophical musings: can a machine imagine anything?
A central philosophical question is whether consciousness is a necessary ingredient for imagination. We experience our own imagination from within – we feel inspiration, we see daydreams within us. A computer, as far as we know today, has no consciousness and no inner experiences. It has no will or intention of its own. In English we say that it lacks “agency”. So can we talk about it imagining things at all? Many philosophers and scientists would say no: imagining means consciously playing with thoughts and ideas, something an unconscious machine by definition does not do. From this point of view, AI ‘creativity’ is just an illusion – a reflection of human imagination rendered in mechanical form.
Others take a more functionalist stance. They argue that if an AI’s behavior or output is sufficiently similar to what we call creative or imaginative, we can at least pragmatically say that it has imagination, regardless of what it looks like on the inside. A classic analogy is Alan Turing’s reasoning about intelligence: if a machine can converse so well that we think it is smart, then it is smart in practice. Similarly, one could argue that if an AI writes an original poem that moves us, does it matter that the AI itself did not “feel” anything during its creation? After all, we are judging the result – the poem exists and is imaginative in itself, even if the authoring machine did not experience the joy of creation.
Here we come to the heart of the definition. Is imagination a process (something that happens inside a conscious being) or is it a property we can see in the result (an image or story can be imaginative whether the creator was a human or an algorithm)? Linguistically, we usually say “what an imaginative painting!”, referring to the work. In that sense, generative AI can certainly produce imaginative works. At the same time, we also tend to admire the imagination of the creator behind the work – knowing that another human has imagined this uniqueness gives the work weight. If, on the other hand, the creator is an AI without consciousness, we may feel that something is missing, like a music machine that plays perfectly but without real emotion.
One intriguing aspect is that our brain itself works a bit like a generative model when we fantasize. Researchers write that human memory function and imagination are about combining stored details with our expectations to create new mental experiences. When we remember something, we actually imagine the past (often a little incorrectly, we fill in gaps creatively) and when we plan or daydream, we build on memory fragments and concepts to simulate future or imagined events. In other words: even our imagination is a kind of reuse of data (our experiences) in new combinations. So, paradoxically, studying generative AI can provide insights into how our own imagination works. The difference, of course, is that we experience the process with awareness – we know we are fantasizing and can consciously direct or re-evaluate our inventions. The AI has no such inner loop.
Another philosophical issue is agency. When a human fantasizes, there is usually a driving force – perhaps pleasure, creative desire, the need for problem solving, or a pure spontaneous daydream. AI has no inherent drive to create; it does so solely on command or from its programming. If you leave a generative AI alone without instructions, it will not spontaneously start painting pictures out of boredom, create a chocolate factory or make up its own fairy tales for fun. For some, this is proof enough that the AI has no real imagination – it doesn’t want to do anything on its own. For others, this is a non-issue: if the result is the same as if it had wanted to, does it matter?
In conclusion, philosophy gives us arguments against AI having imagination (no subjective experience, no intention or consciousness) but also opens up the idea that imagination may not be linked to an inner drive but can be seen in the very creativity of the resulting works. It is an ongoing discussion with no obvious answers. While we ponder this, we can look at how society actually reacts to the new creative role of AI – whether we call it imagination or not.
Societal perspectives: AI as a creative helper or competitor?
As generative AI has entered the scene in recent years, writing, composing and painting, community reactions have ranged from delight to fear. Many ordinary users are amazed and amused by the ingenuity of ChatGPT and similar systems. Suddenly, anyone can get help to brainstorm a story, an advertising slogan or a picture idea. For those without drawing skills, an image AI can feel like a creative sidekick – you describe your vision in words, and the AI visualizes it for you. It’s easy to think “Wow, the computer is really imaginative!” when you see the result. In a way, we are lending the human concept of imagination to the machine, as a metaphor for it creating something new. I myself often use image AI to realize my own visual ideas.
At the same time, there is skepticism, especially among creative people like artists, writers and musicians. They wonder what it means if we start to consider the work of machines as equivalent to that of humans. When an AI paints a picture, who is the artist? Is it the person who wrote the instruction (prompt), the engineer who trained the model, or no one at all? Some art competitions have already been won by AI-generated works, leaving human artists feeling left out. Critics argue that AI lacks the soul and experiences that human art is rooted in – that a painting created by an AI may be aesthetically pleasing but it does not carry a life story or emotional journey. It can be perceived as superficial creativity. Could it be that using generative AI for art is the least imaginative way of using AI imaginable? The point is that if we only use AI as a quick shortcut to avoid the laborious creation, we miss the point of creativity and imagination. Creativity is also about the journey, about the human struggle, play and learning in the process. If we let the AI do the heavy lifting, we might lose something important along the way, or what do you think?
Another societal perspective concerns anthropomorphism, our tendency to give machines human characteristics. We humans have a rich imagination – so rich that we sometimes project it onto technology. We humans have an imaginative tendency to project abilities from ourselves onto technology. In other words, we tend to think of AI as if it were a person. If a text robot writes a poignant poem, it’s tempting to imagine that the AI ‘feels’ something or is creative like us. This projection can cloud the debate. If we think the AI is more like us than it is, we may overestimate its abilities (exaggerated hopes) or fear it unnecessarily (exaggerated fears). It’s important to keep a skeptical view here: to appreciate what AI actually does well but not attribute magical human qualities to it unnecessarily.
So, is AI a helper or competitor in the creative field? The answer, in my opinion, is both. For many creative professions, AI is perceived as a challenger. Will illustrators, writers or composers be outcompeted by algorithms spitting out content around the clock? There are concerns about a future where human creativity is devalued because machines are cheaper or faster to produce. On the other hand, optimists see AI as a powerful tool that can elevate human creativity to new levels. A writer can use ChatGPT as a sounding board for ideas, a designer can generate ten prototype images with DALL-E for inspiration and then select and refine the best results themselves. In this light, AI becomes a catalyst for human imagination rather than a replacement.
So society is in a balancing act: we want to benefit from AI’s amazing ability to generate, but we also need to safeguard the uniquely human nature of creativity. The debate is about values – what do we value in art and culture? Is it the work itself, or the creative process and the creator’s experience? Probably both, but AI developments are forcing us to think again. Perhaps in the future we will see a clearer distinction, where human-created art and AI-created art are seen as different categories, much like acoustic music vs electronic music – different but both can be appreciated in their own way.
Summary and outlook
So can generative AI have imagination? If by imagination we mean the human experience of freely envisioning something new, then the answer is no – today’s AI lacks consciousness, emotions and initiative, which seem to be pillars of what we traditionally call imagination. It doesn’t dream its own dreams at night and it doesn’t yearn to create. But if by imagination we mean the ability to create something original and creative, then generative AI shows an astonishing amount of it. It can surprise us with ideas and images we might not have thought of so quickly ourselves, by combining knowledge and patterns in new ways.
In practice, the truth is probably somewhere in between: AI gives the appearance of imagination, imitating creativity so well that it is sometimes hard to tell the difference, but it lacks the inner life we associate with true imagination. We can admire the AI’s imaginative creations, while realizing that the machine itself does not experience the imagination behind them. It is a fantastic tool of our imagination, rather than an imaginative being in its own right.
In the future, it is not impossible that the line will continue to blur. AI models are becoming increasingly sophisticated. Some researchers speculate that future AI with advanced artificial consciousness could develop a kind of inner world – a precursor to real imagination. Others argue that imagination will always be uniquely human and that we should instead focus on how AI and humans can interact. We are already seeing how humans + AI can form creative teams where AI generates proposals and humans develop them further. Perhaps that’s where the real strength lies: amplifying the human imagination using the machine’s vast knowledge bank and speed.
In the end, it’s up to each of us to decide how we want to use and view generative AI. Is it a smart paintbrush in our hands or has the brush itself become the artist? The question of AI’s imagination encourages us to reflect on our own creativity and what makes us unique. So far, the human spark of conscious imagination seems to be irreplaceable – we are the ones who breathe life into the stories and images for real. At the same time, we have created tools that can amazingly mimic the creative process. It’s both inspiring and a little scary.
Final reflection: Perhaps it is fruitful to see generative AI not as a rival to human imagination, but as a new mirror in which to study it. Through artificial intelligence, we can learn more about how creativity occurs, whether in silicon circuits or neurons. And whether or not the machines themselves ever have true imagination, they have already begun to reshape how we humans imagine, create and envision the future. I think this is a thought that tickles the imagination.
What are your thoughts after reading this text?
