Jag har länge brottats med meningen med allt vi gör. Jag ser människor stressa till allt möjligt, jobbet, träning, längta till semestrar och samtidigt ser jag AI:s utveckling påverka oss mer och mer, eller i alla så borde den påverka oss alla.
I mitt arbete använder jag AI till nästan allt. Ska jag få svar på något går jag direkt till AI och frågar och ofta har jag följdfrågor som jag direkt får svar på. Likaså använder jag AI om jag ska planera ett projekt inklusive struktur, arbetspaket, budget. I undervisningen använder jag AI för att strukturera upp en kurs eller lektion samt skriva och organisera webbsidor och kursinformation. Dock är inte alla verktyg integrerade ännu och det är väldigt frustrerande när jag måste göra uppgifter manuellt. Det här kommer att lösa sig universellt inom kort med olika agenttekniker och bara bromsas av kreativa IT-avdelningar.
Privat så är AI där med mig hela tiden och hjälper mig med att plocka fram juridiska argument i intrikata diskussioner med byråkrater, leta efter fakta åt mig och sammanställa nyheter inom olika områden. AI är min allsvetande kompis som svarar på alla mina frågor. Eller inte riktigt en kompis utan snarare ett verktyg, precis som en skruvdragare.
Samtidigt känns inga uppgifter speciellt svåra längre, och har inte känts svåra länge nu. Jag har ju mitt verktyg som kan göra mycket av jobbet åt mig. Visst, det blir inte alltid rätt men då får jag använda min erfarenhet och intuition för att veta när jag behöver kolla källorna.
Vad blir då effekten av denna hjälp? Jo, en frustration och uppgivenhet. Mycket av det jag (vi?) gör känns delvis eller till och med helt meningslöst. Visst, det jag gör ger säkert en massa mening för andra (de verkar ju nöjda med det jag gör), men, ja det är alltid det där gnagande ’men’, ett konstant ifrågasättande där jag frågar mig själv; – Vad är meningen med det jag gör? Eller alternativt formulerat som – Vad spelar det för roll om 100 år? som Classe brukade säga.
Jag ser en otroligt snabb utveckling av AI. Vi ser jättarna investera miljarder i extremt stora projekt för att bygga mer beräkningskapacitet, säkerställa energitillgången genom att placera dem på soliga platser för solenergi eller köpa och bygga egen kärnkraft och vi ser nya modeller som blir mer och mer kapabla. Samtidigt måste vi fråga oss, hur mycket mer kraftfulla modeller har dessa företag internt, modeller som de inte pratar om och inte delar med sig av till oss. I stället används dessa ännu kraftfullare modeller internt för att bygga ännu mer kraftfulla modeller som vi kanske får se frukten av i en begränsad form i framtiden. AI som bygger AI. OpenAI har nyligen sagt att de har kraftfullare modeller än GPT5 Pro men som de inte släpper för de kostar för mycket att köra. Självklart använder de denna Pre-GPT6 internt.
Tillbaka till min frustration. Jag har det senaste året fått en ökande aversion mot att bara sitta på en kontorsstol och “jobba”. I de flesta organisationer i Sverige är det ett väldigt stort fokus på antalet arbetstimmar i stället för att fokusera på resultatet och nyttan. Dvs., vad är det vi åstadkommer? Om vi skulle byta fokus till att bli mer resultatorienterade så skulle vi själva kunna styra över vår arbetstid och diskussionen om arbetstidsförkortning skulle komma helt naturlig. Om vi åstadkommer mer på 30h än vi gjorde på våra nominella 40h, varför ska vi då jobba 40h per vecka? Och dessa 30h kanske går ner till 25h eller kanske 16h? Bill Gates sa nyligen att inom 10 år kommer 5 dagars arbete att kunna göras på 2 dagar. Här måste alla organisationer tänka till hur AI kommer att påverka dem och vilken arbetsmiljö man vill ha i framtiden för det kommer att bli mycket svårt att motivera varför vi ska sitta i en kontorsstol i 40h per vecka.
Denna frustration kombinerad med min erfarenhet och min kompis, verktyget har lett till att jag åstadkommer mycket mer per timme 2025 än vad jag gjorde bara för några år sedan (även om min frustration har funnits med mig länge). Det har lett till att jag blir väldigt rastlös, jag är ute och rör på mig väldigt mycket samt fokuserar på min chokladverksamhet, Lustigbacken 3. Här kastade jag mig fullständigt in i ett nytt område där jag får lära mig nya saker samtidigt som jag använder mig av min kompis, verktyget som återigen gör mig mycket mer effektiv i nästan allt jag gör.
Frustrationen ser jag också hos andra runt omkring mig, människor som söker efter vad de ska göra i livet. De letar efter andra jobb, resor, hittar nya hobbys och är de kanske lika frustrerade? Undrar hur de skulle förändra sina arbeten och sina liv om de kunde?
Min förhoppning är att arbetslivet i Sverige och i världen kommer att se mycket annorlunda ut om 5-10 år. Idag står de flesta organisationer fortfarande och stampar och vet inte hur de ska göra för verktygen är inte 100% färdiga och detta kommer att förändras till en övergripande frustration eller till och med panik när plötsligt verktygen blir så bra som vi förväntar oss. Följt av artificiell generell intelligens där AI kan göra allt vi kan mentalt parallellt som vi får fysisk AI med robotar som hjälper oss i den fysiska världen.
Hur kommer framtiden att se ut? En framtid som är mycket nära där vi har AI-agenter som tar hand om nästan allt av vårt arbete och där dessa agenter löser stora uppgifter åt oss. Hur ska vi utforma våra arbetsliv och kombinera dem med det privata? Vi kommer att få mycket mer ledig tid där vi kan fokusera på det vi vill göra, så länge vi vet vad vi vill göra så klart.
Provade just att skapa en podcast med två fiktiva personer som diskuterar mina föreläsningar under 2023 och 2024? Källan är mina egna anteckningar om mina föreläsningar plus AI-genererat material. Det blev en podcast om mina egna tankar på drygt 11 min och den tog ca 3 minuter att generera. Totalt lade jag ner ca 5 minuter på att fixa detta med hjälp av Google NotebookLM.
Resultatet blev skrämmande bra och skrämmande korrekt. Sedan är det en udda känsla att lyssna på två personer som pratar om mitt eget arbete.
Än så länge kan jag inte kontrollera så mycket och det fungerar bara på engelska.
Det här är viktigt eftersom det ger oss nya möjligheter att skapa material som andra kan lära av. Skriv ner dina anteckningar och be verktyget skapa en podcast som alla kan lyssna på.
Här är podcasten och nedan är en transkribering gjord med Klang.ai.
Wow. Okay, so you weren’t kidding about a deep dive, huh? Look at all this stuff about Professor Parnes. I mean, conferences and presentations, business meetings, even notes on a what is this, a theater performance?
It’s pretty amazing, right? Shows how much interest there is in AI across, well, across pretty much every sector, I’d say.
Definitely seems like everyone wants to hear what he has to say. But for those of us who haven’t been following his every move, who is Professor Parnes and what’s got you so well obsessed?
You know, Professor Parnes has really become a leading voice in AI, especially in making it understandable, you know, especially its role in education and how work is changing.
Okay, so like translating all the tech jargon for us regular folks.
Exactly. He’s got a real talent for taking these really complex ideas and making them practical, something anyone can grasp, really.
Got it. So no PhD required. That’s good news for me. So from what I’m seeing in your notes, one of his big things is generative AI, specifically in education.
Oh, absolutely. It comes up all the time. It’s clear that he sees huge potential for generative AI to really personalize the whole learning experience.
Okay, so like how? Give me an example.
Well, imagine, for instance, a program that basically makes a custom lesson plan just for you, you know, based on your strengths and weaknesses, what you’re interested in, all that.
That’s what I call a tailored education. Personalized learning. But hold on, I’m also seeing some stuff here about like help versus cheat problem. How does that fit in?
Yeah, that’s the million dollar question when it comes to AI in the classroom, right?
Professor Parnes definitely acknowledges the potential for like a revolution in how we learn. But we’ve got to figure out the ethical side of things, too.
Yeah, that makes sense.
Like, where’s the line? At what point do these AI tools cross over from helping you learn to just straight up cheating? It’s like educators are really grappling with this right now.
It’s true. It reminds me of when calculators first came out. You know, people freaked out about that, too.
Totally. It’s like we love a good shortcut, but it’s got to be fair.
Exactly.
And that kind of leads into another big theme that Professor Parnes keeps coming back to how work is going to change, like the future of work. He’s saying that AI isn’t just going to automate stuff. It’s going to completely change what skills people need for tons of jobs.
So less about robots stealing our jobs, more about humans and AI like working together in new ways. Right.
Exactly. And what’s really cool is that he connects these ideas to specific professions. Like in one talk he gave, he talked about how, say, radiologists, they’re going to have to go way beyond just looking at X-rays because AI can already do that. He said they’ll need to become experts in understanding all the data and insights the AI is giving them.
Oh, interesting. So almost like medical detectives, he’s definitely painting a more, how do I put it, a more nuanced picture than just saying certain jobs are going to disappear. It’s about how our roles will have to adapt.
Exactly. And he doesn’t just talk in general terms either. He gets into how it plays out in different places, like for different groups of people. For example, there’s this presentation he gave to school administrators in, let me see, Skavde kommun.
Skavde kommun. You know, you don’t often hear about the administrative side of AI in education. That’s interesting. What did he focus on there?
Well, he was talking about how AI could handle a lot of the administrative stuff that takes up so much time. You know, things like scheduling and budgeting, maybe even some parts of grading. His argument was that it would free up teachers to actually, you know, teach.
So instead of teachers drowning in paperwork, they get to focus on, well, actually working with students. Now that’s an application I can get behind. It’s like he’s pushing those administrators to think bigger. You know how AI can change the whole system, not just what happens in a single classroom. Speaking of challenges, it looks like Finnish educators over at Novia are facing a similar kind of dilemma, but from a different angle.
Yeah, that’s right. They’re really wrestling with this whole question of how you design assignments and tests when AI is so readily available.
Makes sense. It’s like, why memorize facts when you can just ask a computer, right?
Exactly. So Professor Parnes is encouraging them to think about ways to assess critical thinking and creativity and problem solving, all those skills that I can’t really replicate, at least not yet.
So it’s less about testing what they know and more about testing how well they can, like, use AI as a tool. It’s like they’re on the front lines of reinventing how we measure learning. But it’s not just the education world grappling with these questions. He even gave a presentation at, what is this, Stereo Sikademen? If my Swedish isn’t too rusty, I think that’s.
The Swedish Academy of Board Directors.
That’s right. So even CEOs and board members are trying to wrap their heads around AI.
Exactly. And get this, the title of his presentation was, Will AI Replace the Boardroom? I bet that got their attention.
Talk about a conversation starter. So he’s not afraid to, you know, stir the pot a little. What kind of reactions did he get from those business leaders?
Well, let’s just say it sparked some pretty lively debate. But one of his main points was that AI can be this incredibly powerful tool for making sense of data. You know, finding those hidden patterns, seeing trends before anyone else, even predicting what might happen in the future. And he really challenged them to think about how they could be using AI to improve their own decision making, you know, to be more strategic.
So instead of robots literally taking their jobs, it’s more about AI as like a secret weapon to make better decisions.
Right. And this idea of AI as a partner, something that helps us do our jobs better, that seems to be a big theme for him.
Yeah, definitely seeing that. Okay, so we’ve got educators flipping the script on assignments and CEOs rethinking the whole boardroom dynamic. But then you’ve also got this note about a theater performance, Norbot and Stetern. Now, that’s a bit of a jump. What on earth was Professor Parns doing presenting at a theater?
It just goes to show you how AI is popping up everywhere, even in the arts. And while we don’t have a ton of details from that particular presentation, it’s fun to think about the possibilities, right? Like, could AI write a play or maybe create these crazy cool special effects on stage?
It’s like AI is pushing the limits of what’s possible in every field imaginable. Okay, so we’ve covered a lot here from classrooms to boardrooms to the stage. Professor Parns clearly sees AI’s impact going way beyond just tech. But how does all of this connect back to the real world? You know, for someone listening to this, maybe even someone here in Luleå.
Well, his work with Luleå Business is really interesting in that sense. He did a whole bunch of workshops and talks specifically for businesses in the area.
Luleå Business. Hey, that’s my neck of the woods. Yeah. So what was he telling them? Was it the same old AI pep talk or did he get into the nitty gritty?
He actually went beyond the usual talking points. He really emphasized the unique possibilities and challenges that AI brings for businesses, especially in a place like Luleå.
So like hyper local AI strategies, that’s pretty cool.
Yeah, it was really interesting. Like he was pointing out how I could be used to analyze the local market there, you know, or optimize supply chains for businesses that are way out in more remote areas. He even talked about how you could use AI to personalize marketing campaigns in a smaller community.
So it’s about taking this super powerful technology and like tailoring it to a very specific place.
Yeah, exactly. It’s all about context, right? And what was really cool was that he actually had this perfect example. He was talking about how a forestry company, you know, right there in the area could use AI to look at satellite images.
Oh, wow.
To see what, well, they could monitor the health of the forests, you know, see if there are any problems or even predict forest fires. And they could use it to figure out the best times to harvest timber and all that.
That’s amazing. So we’re talking like really practical applications of this cutting edge stuff.
Absolutely. He’s showing people AI isn’t just some abstract thing. It’s a real tool they can use right now to solve problems they’re facing in their businesses.
I’m with you. Okay, one last thing I want to touch on. I’ve got a note here about a presentation to PostNord.
Ah, yes. PostNord. They’ve started using AI in their logistic stuff, right?
Yeah, that’s what I thought. So was this just another presentation where he’s like explaining what AI is and how it works?
Well, that’s what’s really interesting about this one. He knew he was talking to a group of PostNord software developers and their business development people. So he actually designed the whole thing to be interactive.
Ooh, interactive. Okay. So more like a workshop than a lecture.
Exactly. He had built in these tools like Mentimeter to get live feedback from the audience. Oh, cool. And he’d weave their questions and comments right into what he was talking about. He even had these little thought experiments. They called them PrimaQuestion, already planned out to get everyone talking and really digging into the issues.
That’s awesome. So he’s not just talking about AI. He’s showing people how to use it to teach and learn more effectively. You know, you were right. I’m starting to see why you find Professor Parn so fascinating. He really walks the walk.
He does. So we’ve covered a lot of ground here from like the future of classrooms to how CEOs make decisions. Even, you know, what’s happening in the theater world. Professor Parns definitely sees AI touching every part of our lives. But for someone listening to this right now as they’re, you know, starting a new semester or maybe about to dive into a new project, what does it all mean for them?
That’s the big question, right? Yeah. We’ve talked about all these amazing possibilities, but also some of the really tough questions AI brings up. So where do we even begin to make sense of it all?
Well, one thing that’s really stuck with me from all of Professor Parns work is that we can’t just wait and see what happens with AI. It’s not some far off thing anymore. It’s here now. And he really stresses that we’ve all got to take an active role in shaping how it’s used.
So no more sitting on the sidelines. We got to get involved.
Exactly. Whether it’s learning about the latest developments or talking about the ethical side of things, or even just like opening ourselves up to new ways of thinking and working.
So kind of like we’ve got to become lifelong learners constantly adapting alongside all this new technology.
Yes. And I think that’s something Professor Parns really embodies in how he teaches and presents. He’s always experimenting with new things, looking for different points of view, and he loves a good debate.
It’s like he’s saying that in the age of AI, our ability to adapt and learn new things might be the most important skill we have.
OK, before we wrap up this deep dive, any final thoughts? Maybe one of those prima questions Professor Parns is so fond of, something for our listeners to chew on as they go about their day.
Well, he talks a lot about AI personalizing education, right? But what if we took that even further? What if AI could personalize our whole learning journey, not just what we learn in school?
So instead of our current education system, it’s more like we all have our own custom learning paths based on our interests and goals and how we learn best.
Exactly. It really makes you wonder, in a world where AI can create these incredible personalized learning experiences for each of us, what role would we even need schools and universities to play? It’s a big question.
It really is. And a great question to leave everyone with. Hopefully this deep dive into Professor Parns’ work has given you a new way of thinking about AI and maybe inspired you to be a part of shaping its future.
Remember, it’s not destiny. We get to decide what the future of AI looks like.
Nu är det dags att lämna Porsön. nyligen köpte jag ochAgneta ett hus i Kyrkstaden. Vi går från ett 120m2 hus från 1976 på Porsöberget till ett 250m2 hus från 1700-talet med 4000m2 tomt med en björkalé upp till huset. Vi kommer att bo inne i världsarvet med utsikt mot kyrkan från 1400-talet. Huset har en affärsdel där jag kan fortsätta med mina ätbara skapelser och kanske ha ett lite café med möjlighet konferenser och kurser i framtiden. Vi får även med Kyrkbyns största härbre i 2 våningar och stor jordkällare. Kommer ni och hälsar på? Adressen är Lustigbacken 3 och vi flyttar in 230601.
Mitt nuvarande hus som jag renoverat massor med Bergets bästa läge finns till försäljning här. Känner ni någon som letar efter ett hus nära LTU så sprid gärna annonsen.
Sammanfattning via ChatGPT: Föreläsningen med Sandra Furulund handlade om att hitta balans i livet genom att sätta egna mål och fokusera på återhämtning. Föreläsaren pratade om vikten av pauser och om att arbetsgivaren måste jobba med att skapa en god social miljö och kultur. Författaren reflekterar över hur detta stämmer överens med hans egna erfarenheter på arbetsplatsen och hur det skiljer sig från andra arbetsplatser han har jobbat på. Författaren reflekterar även över hur många olika chefer han har på sin arbetsplats och hur deras mål ofta skiljer sig från varandra, vilket kan skapa förvirring. Författaren diskuterar också hur det kan vara svårt att hitta mening och engagemang på en arbetsplats där ingen verkar bry sig om vad han gör.
Började dagen med en LTU-alumnträff där Sandra Furulund var inbjuden som talare för att prata om stress, återhämtning, balans och egna mål i livet under rubriken Prestera hållbart med ditt inre ledarskap. Det blev en inspirerande morgon om just balansen i livet och att hitta sina egna mål och jobba mot dem. Jag reflekterar över det jag lyssnade på med att jämföra med mitt egen arbetsplats och kan inte låta bli att jämföra med andra arbetsplatser jag jobbat på också.
Sandra tog i sin föreläsning upp vikten av pauser, att ha mellanrum för återhämtning och att sätta sina egna mål. Det håller jag helt med om. För mig handlar det också om att ha ett sammanhang på jobbet och att tillhöra en gemenskap. Här är den sociala miljön och kulturen viktig och det är något som arbetsgivaren måste jobba med på alla nivåer. På en av mina tidigare arbetsplatser arbetade vi otroligt mycket med just denna fråga och där jag som chef tränades i att fråga mina underställda (gillar inte “under” där) hur jag kunde hjälpa dem göra sitt arbete. Det handlade väldigt mycket om tillit och ge stöd till den anställde samt att bry sig om både vad de gör och hur de mår. På min arbetsplats kan jag inte minnas senaste gången någon av mina chefer frågade hur jag mår, dvs frågade på riktigt, inte bara av artighetsskäl.
Arbete är en mycket viktig och stor del av våra liv och för att ha balans i livet så måste vi också ha balans på jobbet. Min personliga arbetssituation är att ingen bryr sig om vad jag gör på jobbet och skulle det komma några krav eller förfrågningar så är det för saker som jag egentligen inte jobbar med alls eller är intresserad av och jag försöker istället bjuda in mig själv till områden som jag tror jag kan bidra till. Tyvärr lyckas jag inte alltid bjuda in mig själv och då tänker jag att mitt engagemang och intresse kanske borde ligga någon annanstans och det leder till funderingar om vad som egentligen är viktigt och målet med min arbetsplats överhuvudtaget.
Jag har idag i praktiken 5 chefer vars mål skiljer sig ganska ofta stort ifrån varandra. Dessa 5 chefer är linjechef, akademisk chef, huvudutbildningsledare, prefekt och rektor och det händer ganska ofta dessa chefer säger emot varandra gällande vad som är viktigt för LTU. Dvs., vad vi ska prioritera, för samtidigt kan inte alla göra allt, eller hur? Ja, vi är en mycket stor organisation med många olika uppdrag.
En annan sak som Sandra tog upp var om man inte lyckas förändra sin arbetsplats så bör man kanske söka sig till att göra något annat i livet. Dvs., söka sig till ett nytt jobb. Det är dock inte så lätt att bara byta arbetsplats när man i många år jobbat med otroligt mycket frihet. För mig handlar det om att få kontakt, erkännande och synlighet och under hösten har jag fått mycket mer av det via mina hobbies (baka bröd och choklad) än av mitt jobb. Detta är en lite underlig situation för mig för i princip hela mitt professionella liv har mina hobbies och arbete varit samma sak men nu är det inte det längre.
Jag ställer mig ofta frågan vad som skulle hända om jag bara slutade jobba eller bara jobbade lite grann. Hur många veckor, månader eller till och med år skulle det dröja innan någon började bry sig? En stor del av mitt arbete handlar om att jag ska sätta mina egna mål och styra min egen tid men på min arbetsplats sker detta med noll uppföljning. Det är helt enkelt ingen som bryr sig så länge man gör det man måste göra.
Kom och tänka på en annan sak. För ca 20 år sedan satsade LTU väldigt mycket på ledarskapsutbildningar (med flera hundra deltagare med väldigt många arbetsdagar var). Detta utvärderades en tid efter och den enda slutsats som kunde göras var egentligen att en klart större del av de som gått dessa utbildningar hade lämnat min arbetsplats för nya uppdrag än de som inte hade gått utbildningarna. Utbildningarna handlade främst om att lära känna sig själv och ta tag i sina inre demoner, djupa tankar och mentala trauman.
En liten slutreflektion från ett jämställdhetsperspektiv. På träffen var det ca 50 personer varav 48 var kvinnor. Är inte män intresserade av att må bra? Personligen boka jag in denna frukostträff enbart för att det var en alumnträff och jag ville träffa människor. Jag reflekterade inte alls över föreläsningsämnet.
Detta är ett ämne som jag kan skriva mycket om. Vad tänker du?
Jag har lyxen att kunna välja var jag jobbar ifrån (till nästan 100% av min arbetstid) och just nu väljer jag socialt avstånd via elektroniska verktyg eftersom jag känner en mycket liten retning i halsen (förkylning). Dock känner jag att nu när läget känns mer och mer skarpt så är också behovet av att prata med andra större än normalt.
Något jag verkligen saknar är den e-corridor vi hade på 1990- och i början av 2000-talet där vi kunde se varandra och interagera spontant. Detta var en del av vårt egna verktyg mStar som sedan kommersialiserades från 1998 som Marratech och slutligen uppgick i Google 2007. Tyvärr finns det idag inga bra verktyg på marknaden för denna typ av förmedling av närvarokänsla!
Detta handlar inte bara om teknik utan också om ett förhållningssätt och en vilja från gruppen att faktiskt vilja umgås elektroniskt. En kul anekdot är att vi ofta satt hemma och jobbade tillsammans men träffades ändå på jobbet för att fika tillsammans efter att något föreslagit att vi skulle göra det.
Igår var det en imponerande samling politiker och tjänstemän som mötte Porsöborna för en medborgardialog. Jag fick svar på några av mina frågor men långt ifrån alla. Vissa gick därifrån med starka förhoppningar om en positiv framtid gällande utvecklingen av Porsön medan jag är lite avvaktande. Det som kommer att hända inom kort sikt är att “muren” i PorsöC ska bort och det ska städas och göras lite snyggt där under våren samt det ska komma upp lite ny belysning. Sedan samlade kommunen in en massa förslag på åtgärder och de två viktigaste som jag tycker borde prioriteras är att en aktivitetsgård skapas med en verksamhet för Porsöbor i alla åldrar, dvs. inte bara en lokal man kan boka utan där det också organiseras saker samt att en ordentlig plan skapas så att det inte blir bara duttande här och där. Sedan är vissa förslag kanske lättare att genomföra än andra som t.ex. att ställa tillbaka skaterampen som flyttades bort för några år sedan till platsen nedanför höghusen som nu mest är en soptipp.
Tack för all positiv respons på gårdagens gästblogginlägg om män och jämställdhetsarbete! Det virvlade tydligen upp ganska mycket damm och jag hoppas kunna få diskutera detta mer!
I detta mitt sista gästblogginlägg hade jag tänkt skriva om något viktigt som digitalisering i skolan, bristen på långsiktig planering i Luleå, byråkratstyre, Akademiska Hus monopolställning och hutlösa hyror för staten, mer om kreativt arbete eller Internets utveckling och demokratifrågor men jag väljer något helt annat och mer personligt nämligen det viktiga ämnet tid.
En fråga som jag får relativt ofta är: Hur hinner du med allt? Det brukar jag fråga mig själv också och för några veckor sedan så kom denna fråga upp när jag stod och pratade med några andra och en av åhörarna bröt in och svarade åt mig “Till skillnad från oss andra så pratar Peter mindre och gör mer.”. Det kanske är så! Jag pratar dock ganska mycket ändå men inbillar mig att jag också får en hel del gjort.
Det som gör att jag kan arbeta på med hög energinivå är att jag försöker arbeta med saker som jag verkligen tror på och att undvika saker som bara äter tid. Både som professor och entreprenör styr jag väldigt mycket över min egen tid. Jag skalar bort det som äter energi och tid och prioriterar det jag tycker om att göra. Jag undviker möten för mötens skull och leder de möten jag deltar i ingenstans så är det bättre att avsluta mötet eller helt enkelt lyfta frågan med vad syftet med mötet är. Något jag verkligen tycker illa om är mötesledare som ska utnyttja den bokade tiden till max bara för att den är inbokad istället för att avsluta mötet i förtid om alla punkter på agendan är avklarade.
När jag föreläser för ungdomar så brukar jag lyfta några personliga saker och rekommendationer och en sådan är att ta tag i surdegar. Nej, jag menar inte att vi ska alla börja baka bröd (även om jag gör det själv flera gånger i veckan) utan snarare ta tag i konflikter. Jag har under åren lärt mig att just att ta tag i dessa är mycket viktigt. Surdegar, dvs. konflikter kan äta väldigt mycket energi om de får växa och oftast har det visat sig att en konflikt kan vara grundad i ett missförstånd eller att något mindre snällt sades i affekt och personen som sa det menade det egentligen inte. Genom att prata med personen i fråga ganska omgående så kan man få bort denna känsla ur kroppen innan det har vuxit till sig. I samma anda så gäller det att inte älta saker i huvudet! Vissa saker kan jag helt enkelt inte göra något åt och då är det heller ingen mening att grubbla över det (t.ex. löneutveckling inom staten ;)). En fråga som jag brukar ställa mig själv och till andra lite skämtsamt är: “Vad spelar det för roll om hundra år?”.
En annan sak jag brukar ta upp är att hitta det som ger en själv energi. De saker som ger mig energi är bland annat:
1: Att hjälpa andra och få vara med om att påverka samhället till det positiva. Att få göra nytta helt enkelt. Detta kan vara både små och stora saker.
2: Spela datorspel med mina barn och min sambo Agneta (som jag nyligen fått att spela Call of Duty på PS4 och igår kväll lyckas få 5 kills i COD Gun Game :))! Jag verkligen gillar att sitta i soffan och spela mer eller mindre våldsamma spel. Datorspelsvåld är en separat diskussion som vi kan ta vid ett annat tillfälle. Jag har väldigt många datorspelstimmar sedan tidigt barndom bakom mig och jag tror det blev en ganska hyfsad person av mig i alla fall.
3: Röra på mig ute i naturen. Långa strövpromenader t.ex. utan ett tydligt mål. I många år åkte jag väldigt ofta upp till fjällen men tyvärr har jag haft svårt att planera in det de senast åren mer än 1-2 vändor till Katterjokk på sommaren. Detta är något jag gärna vill göra mer av.
4: Cykla! Som många vet så cyklar jag på en 3-hjulig liggcykel och det är så skönt att bara glida fram längst vägarna runt Luleå på rundor uppåt 50Km (jag har trasiga knän och klarar max ca 80-90Km på en dag).
5: Skapa nya saker, främst med mina barn! Making!
Ytterligare en viktig sak som jag brukar framföra är att be alla ge så mycket beröm de bara kan. Har du sett någon göra någonting bra så tala om det för dem! I Sverige är det alldeles för mycket avundsjuka och jante som råder.
Sedan är det viktigt att hitta och lyssna på sina egna begränsningar också. När jag lämnade Google 2009 så blev jag “påtvingat ledig” i 6 månader och det var initialt väldigt skönt men efter några månader så vändes detta till den värsta perioden i hela mitt liv och jag blev deprimerad. Jag måste helt enkelt göra någonting och att bara “vara ledig” fungerar inte för mig. Visst, en semestervecka då och då är jätteskönt men efter 7-10 dagar kryper det verkligen i kroppen.
Jag har också lärt mig under de senaste åren att när jag är på topp energimässigt så har jag en tendens till att ta på mig för många nya uppdrag. Ibland måste jag säga nej också. Detta ingår i att hitta en balans i livet och inte alltid bara hoppa på alla nya spännande uppdrag även om de låter mycket skoj.
Med detta får jag tacka för min vecka som gästbloggare och jag hoppas jag har kunnat inspirera er till nya små och stora framsteg! Vem vet, Norrbottens Affärer kanske bjuder in mig igen 😉
Har ni projekt ni vill genomföra med mig eller bara bolla lite idéer så hör av er! Jag är alltid öppen för nya spännande idéer!
Igår skickade jag in ett medborgarförslag gällande utveckling av Porsön. Klicka på bilden nedan för större bild. Jag skickade tyvärr in det försent så det kommer nog inte med på KF förrän tidigast 161121. Mötet innan dess är 161024 och då skulle de fått in mitt förslag för 4 dagar sedan.
Bakgrunden är allt som händer på Porsön med bränder och förstörelse. Några bilder från hur det såg ut igår morse.
Jag var ute och gick en vända bort mot Björsbyn, en liten runda på 7km i vintervärmen och plötsligt så hör jag en helikopter på avstånd. En helikopter som inte rörde sig framåt så snabbt utan sakta som om den letade efter något. Det var inom 1km från stället där “den unge döde mannen” hittades. Direkt började hjärtat bulta och tankarna flög iväg. “Åhhh nej… inte nu igen” tänkte jag. Den flög där sakta framåt men försvann efter en stund bakom trädtopparna för att köra vidare. Pust, den cirklade inte så då är det inte en sökning tack och lov.
En stund senare kommer jag fram till platsen där vi hittade “den unge döde mannen” (familjen har bett oss att inte gå ut med namn så då gör jag fortfarande inte det) och jag stannar till och tittar ner på den ruttna isen. Det höga vattenståndet har pressat upp brunt vatten och det känns nästan som en skymf. Hur kan naturen förstöra platsen men det är ju bara naturens gilla gång. Självklart så kommer isen att försvinna och platsen att försvinna med den. Eller ja, platsen är ju där men inte med så mycket is längre utan rinnande vatten istället.
Livet går vidare…. säger de som vet. I mitt huvud finns han fortfarande kvar, den döde unge mannen dyker upp lite då och då. Samtidigt har jag sovit mycket dåligt, somnar direkt men vaknar många gånger per natt och är klarvaken tidigt på morgonen, en bra stund innan telefonen ringer. Det lugnar väl ner sig med tiden. Minnesstunden i förra veckan hjälpte och om jag kan ska jag nog också gå på begravningen (nej, jag vet inte när den är men jag har fått ett löfte om att jag ska veta när det är bestämt).
Med tröttheten har också svårigheter att jobba en hel dag kommit. Eller rättare sagt, det blir bara en vanlig arbetsdag. Jag som normalt jobbar mer än 8h per dag så det kanske är positivt. Känner dock en obestämd stress och uppgivenhet. Den där uppgivenheten med “varför” och “vad är meningen”? Djupa tankar som är svåra att släppa.
Efter mitt förra inlägg här så fick jag många kommentarer (enbart positiva) om detta med psykisk ohälsa och varför det är så tabu att prata om det. Varför är det tabu att prata om det??? Jag vet fortfarande inte men jag är övertygad om att om vi pratar om det om och om igen så blir det mindre tabu.Eller?
Hoppas ni har det bra där ute! Jag sitter i alla fall bredvid min lilla flickvän som löder en gubbe, eller ja, det skulle vara en gubbe men hon säger att det blir en kanin eftersom armarna blev stympade.
Detta skrev jag till ljudet av en diskmaskin och knäppandet av sköldpaddan som kryper i gruset. God natt på er!
Idag deltog jag i en minnesstund för den unga döda studenten som tidigare gick på LTU och som jag skrev om tidigare i veckan. Det var tungt. Det har varit en tung vecka. Det är många som dör i världen men när döden kommer nära en så är det något annat och just denna students död har tagit mig hårt.
Jag har funderat på vad som ligger bakom och många gamla minnen rycks upp ur minnets brunnar. T.ex. var det en klasskamrat som tog livet av sig 1994 under mitt sista år på LTU. Tungt.
För några år sedan mådde jag själv inte så bra och det som bubblade upp idag på eftermiddagen under ett samtal var att jag själv har gått på just “den platsen” och tänkt djupa jobbiga tankar om livet. Tungt.
Jag tog mig ur mina tunga tankar även om jag får “återfall” ibland och mår dåligt. Den stora frågan är varför det är så svårt och tabu att prata om hur man mår? Är vi extra dåliga på just det i den svenska kulturen? Om man blir fysiskt sjuk så är det få som inte säger att de är sjuka för få stöd men deprimerade människor håller inne med det. Eller?
En annan tanke som kommit upp i mitt sinne denna vecka är vilket stöd man får av sin arbetsplats. Här tycker jag tyvärr min nuvarande primära arbetsplats är väldigt dålig på just det. Ring Previa är svaret och inte så mycket mer. När jag skulle skilja mig så mådde jag inte så bra och ropade på hjälp lite till höger och vänster och däribland på min arbetsplats men jag fick extremt lite respons. Det var typ följande från min chef: “Säg till om jag kan hjälpa till med något.” men inget mer.
Tillbaka till den döde unge mannen… som jag skrev tidigare så har jag gått väldigt ofta just där vi hittade honom. Kunde vi gått där tidigare i veckan? Hade han varit vi livet om vi kommit vid rätt stund och kunna hjälpa honom? Självklart är det inte mitt fel men frågan maler ändå, kunde jag gjort mer? Tänk om det finns andra bland “mina” studenter som tänker likadant utan att våga säga något? Det är för sent för den unge döde mannen men hur kan jag hjälpa de som fortfarande är i livet och för vilka det inte är för sent?
Så många tankar… Så många sömnlösa timmar… Så ont i hjärtat…
Kram till alla där ute som behöver en extra kram och jag skickar en invit till alla som behöver någon att prata med. Om det känns rätt så finns jag här om ni vill ha någon att prata med.
/En utmattad professor som skriver detta till tonerna av The River av Bruce och nu ska se om han inte kan få sig en kram.
En dag som du inte lär dig något nytt, är en förlorad dag!
