Jag sitter på ett stenröse. Jag har huvan uppe, det blir tunnelseende och ljuden blir lite speciella.

Till vänster ser jag Abisko, både Turisten och Östra. Lite längre till vänster breder sig Torne träsk ut.

Till höger ser jag in i Abiskodalen. En blandning av träd och snö. Lite längre till höger ser jag Pallentjåkka och Kieron.

Jag sitter och frömmer mig bort. Jag hör en hund skälla nere från Östra. En svag vind rycker i min huva.

Jag tar av mig huvan för att höra bättre. Jag hör ett kluckande.. kan det komma från Torne Träsk eller från Abiskojokken. Svårt att avgöra… jag lyssnar länge och försöker identifiera var ljudet kommer ifrån men lyckas inte.

Jag försöker blockera ut ljudet av bilar på vägen och önskar att jag kunde hoppa tillbaka i tiden till innan 1982 då det inte fanns någon väg här alls utan man kunde bara komma hit med tåg.

Jag ser två skidåkare svepa ner för fjället. De väljer sin väg noga eftersom det inte finns så mycket snö här. Inte så konstigt att Abisko kallas snötjuven för det faller inte mycket nederbörd här.

Jag känner att världen förändras. Jag börjar fundera på att ta en ensamtur här uppe. Bara fundera på livet. Meningen med livet…

Inser att jag inte funderar på något alls utan bara drömmer mig bort. Vad drömmer jag om? Jag minns inte….

De svenska fjällen är min plats på jorden och Abisko extra mycket så. Här rör sig livet långsammare. Skönare. Ljusare. Ingen stress. Lugn. Bara tid för reflektion.

Frid….