Category Archives: DrPeppar

Lustigbacken 3

Nu är det dags att lämna Porsön. nyligen köpte jag och Agneta ett hus i Kyrkstaden. Vi går från ett 120m2 hus från 1976 på Porsöberget till ett 250m2 hus från 1700-talet med 4000m2 tomt med en björkalé upp till huset. Vi kommer att bo inne i världsarvet med utsikt mot kyrkan från 1400-talet. Huset har en affärsdel där jag kan fortsätta med mina ätbara skapelser och kanske ha ett lite café med möjlighet konferenser och kurser i framtiden. Vi får även med Kyrkbyns största härbre i 2 våningar och stor jordkällare. Kommer ni och hälsar på? Adressen är Lustigbacken 3 och vi flyttar in 230601.

Mitt nuvarande hus som jag renoverat massor med Bergets bästa läge finns till försäljning här. Känner ni någon som letar efter ett hus nära LTU så sprid gärna annonsen.

Här är ett antal bilder från nya huset.

Hur mår ditt inre och har du balans i livet?

Sammanfattning via ChatGPT: Föreläsningen med Sandra Furulund handlade om att hitta balans i livet genom att sätta egna mål och fokusera på återhämtning. Föreläsaren pratade om vikten av pauser och om att arbetsgivaren måste jobba med att skapa en god social miljö och kultur. Författaren reflekterar över hur detta stämmer överens med hans egna erfarenheter på arbetsplatsen och hur det skiljer sig från andra arbetsplatser han har jobbat på. Författaren reflekterar även över hur många olika chefer han har på sin arbetsplats och hur deras mål ofta skiljer sig från varandra, vilket kan skapa förvirring. Författaren diskuterar också hur det kan vara svårt att hitta mening och engagemang på en arbetsplats där ingen verkar bry sig om vad han gör.

Började dagen med en LTU-alumnträff där Sandra Furulund var inbjuden som talare för att prata om stress, återhämtning, balans och egna mål i livet under rubriken Prestera hållbart med ditt inre ledarskap. Det blev en inspirerande morgon om just balansen i livet och att hitta sina egna mål och jobba mot dem. Jag reflekterar över det jag lyssnade på med att jämföra med mitt egen arbetsplats och kan inte låta bli att jämföra med andra arbetsplatser jag jobbat på också.

Sandra tog i sin föreläsning upp vikten av pauser, att ha mellanrum för återhämtning och att sätta sina egna mål. Det håller jag helt med om. För mig handlar det också om att ha ett sammanhang på jobbet och att tillhöra en gemenskap. Här är den sociala miljön och kulturen viktig och det är något som arbetsgivaren måste jobba med på alla nivåer. På en av mina tidigare arbetsplatser arbetade vi otroligt mycket med just denna fråga och där jag som chef tränades i att fråga mina underställda (gillar inte “under” där) hur jag kunde hjälpa dem göra sitt arbete. Det handlade väldigt mycket om tillit och ge stöd till den anställde samt att bry sig om både vad de gör och hur de mår. På min arbetsplats kan jag inte minnas senaste gången någon av mina chefer frågade hur jag mår, dvs frågade på riktigt, inte bara av artighetsskäl.

Arbete är en mycket viktig och stor del av våra liv och för att ha balans i livet så måste vi också ha balans på jobbet. Min personliga arbetssituation är att ingen bryr sig om vad jag gör på jobbet och skulle det komma några krav eller förfrågningar så är det för saker som jag egentligen inte jobbar med alls eller är intresserad av och jag försöker istället bjuda in mig själv till områden som jag tror jag kan bidra till. Tyvärr lyckas jag inte alltid bjuda in mig själv och då tänker jag att mitt engagemang och intresse kanske borde ligga någon annanstans och det leder till funderingar om vad som egentligen är viktigt och målet med min arbetsplats överhuvudtaget.

Jag har idag i praktiken 5 chefer vars mål skiljer sig ganska ofta stort ifrån varandra. Dessa 5 chefer är linjechef, akademisk chef, huvudutbildningsledare, prefekt och rektor och det händer ganska ofta dessa chefer säger emot varandra gällande vad som är viktigt för LTU. Dvs., vad vi ska prioritera, för samtidigt kan inte alla göra allt, eller hur? Ja, vi är en mycket stor organisation med många olika uppdrag.

En annan sak som Sandra tog upp var om man inte lyckas förändra sin arbetsplats så bör man kanske söka sig till att göra något annat i livet. Dvs., söka sig till ett nytt jobb. Det är dock inte så lätt att bara byta arbetsplats när man i många år jobbat med otroligt mycket frihet. För mig handlar det om att få kontakt, erkännande och synlighet och under hösten har jag fått mycket mer av det via mina hobbies (baka bröd och choklad) än av mitt jobb. Detta är en lite underlig situation för mig för i princip hela mitt professionella liv har mina hobbies och arbete varit samma sak men nu är det inte det längre.

Jag ställer mig ofta frågan vad som skulle hända om jag bara slutade jobba eller bara jobbade lite grann. Hur många veckor, månader eller till och med år skulle det dröja innan någon började bry sig? En stor del av mitt arbete handlar om att jag ska sätta mina egna mål och styra min egen tid men på min arbetsplats sker detta med noll uppföljning. Det är helt enkelt ingen som bryr sig så länge man gör det man måste göra.

Kom och tänka på en annan sak. För ca 20 år sedan satsade LTU väldigt mycket på ledarskapsutbildningar (med flera hundra deltagare med väldigt många arbetsdagar var). Detta utvärderades en tid efter och den enda slutsats som kunde göras var egentligen att en klart större del av de som gått dessa utbildningar hade lämnat min arbetsplats för nya uppdrag än de som inte hade gått utbildningarna. Utbildningarna handlade främst om att lära känna sig själv och ta tag i sina inre demoner, djupa tankar och mentala trauman.

En liten slutreflektion från ett jämställdhetsperspektiv. På träffen var det ca 50 personer varav 48 var kvinnor. Är inte män intresserade av att må bra? Personligen boka jag in denna frukostträff enbart för att det var en alumnträff och jag ville träffa människor. Jag reflekterade inte alls över föreläsningsämnet.

Detta är ett ämne som jag kan skriva mycket om. Vad tänker du?

e-Korridoren

Jag har lyxen att kunna välja var jag jobbar ifrån (till nästan 100% av min arbetstid) och just nu väljer jag socialt avstånd via elektroniska verktyg eftersom jag känner en mycket liten retning i halsen (förkylning). Dock känner jag att nu när läget känns mer och mer skarpt så är också behovet av att prata med andra större än normalt.

Något jag verkligen saknar är den e-corridor vi hade på 1990- och i början av 2000-talet där vi kunde se varandra och interagera spontant. Detta var en del av vårt egna verktyg mStar som sedan kommersialiserades från 1998 som Marratech och slutligen uppgick i Google 2007. Tyvärr finns det idag inga bra verktyg på marknaden för denna typ av förmedling av närvarokänsla!

Detta handlar inte bara om teknik utan också om ett förhållningssätt och en vilja från gruppen att faktiskt vilja umgås elektroniskt. En kul anekdot är att vi ofta satt hemma och jobbade tillsammans men träffades ändå på jobbet för att fika tillsammans efter att något föreslagit att vi skulle göra det.

Jag saknar den typen av samhörighet.

Medborgardialog om Porsön – artikel

Igår var det en imponerande samling politiker och tjänstemän som mötte Porsöborna för en medborgardialog. Jag fick svar på några av mina frågor men långt ifrån alla. Vissa gick därifrån med starka förhoppningar om en positiv framtid gällande utvecklingen av Porsön medan jag är lite avvaktande. Det som kommer att hända inom kort sikt är att “muren” i PorsöC ska bort och det ska städas och göras lite snyggt där under våren samt det ska komma upp lite ny belysning. Sedan samlade kommunen in en massa förslag på åtgärder och de två viktigaste som jag tycker borde prioriteras är att en aktivitetsgård skapas med en verksamhet för Porsöbor i alla åldrar, dvs. inte bara en lokal man kan boka utan där det också organiseras saker samt att en ordentlig plan skapas så att det inte blir bara duttande här och där. Sedan är vissa förslag kanske lättare att genomföra än andra som t.ex. att ställa tillbaka skaterampen som flyttades bort för några år sedan till platsen nedanför höghusen som nu mest är en soptipp.

Självklart hamnade just jag i tidningen igen. Det måste vara för att jag är så duktig på att gnälla eller något :/

 

Gästblogginlägg 5: Hur hinner du med allt?

Dagens gästblogginlägg åt Norrbottens Affärer.

Tack för all positiv respons på gårdagens gästblogginlägg om män och jämställdhetsarbete! Det virvlade tydligen upp ganska mycket damm och jag hoppas kunna få diskutera detta mer!

I detta mitt sista gästblogginlägg hade jag tänkt skriva om något viktigt som digitalisering i skolan,  bristen på långsiktig planering i Luleå, byråkratstyre, Akademiska Hus monopolställning och hutlösa hyror för staten, mer om kreativt arbete eller Internets utveckling och demokratifrågor men jag väljer något helt annat och mer personligt nämligen det viktiga ämnet tid. 

En fråga som jag får relativt ofta är: Hur hinner du med allt? Det brukar jag fråga mig själv också och för några veckor sedan så kom denna fråga upp när jag stod och pratade med några andra och en av åhörarna bröt in och svarade åt mig “Till skillnad från oss andra så pratar Peter mindre och gör mer.”. Det kanske är så! Jag pratar dock ganska mycket ändå men inbillar mig att jag också får en hel del gjort.

Det som gör att jag kan arbeta på med hög energinivå är att jag försöker arbeta med saker som jag verkligen tror på och att undvika saker som bara äter tid. Både som professor och entreprenör styr jag väldigt mycket över min egen tid. Jag skalar bort det som äter energi och tid och prioriterar det jag tycker om att göra. Jag undviker möten för mötens skull och leder de möten jag deltar i ingenstans så är det bättre att avsluta mötet eller helt enkelt lyfta frågan med vad syftet med mötet är. Något jag verkligen tycker illa om är mötesledare som ska utnyttja den bokade tiden till max bara för att den är inbokad istället för att avsluta mötet i förtid om alla punkter på agendan är avklarade.

När jag föreläser för ungdomar så  brukar jag lyfta några personliga saker och rekommendationer och en sådan är att ta tag i surdegar. Nej, jag menar inte att vi ska alla börja baka bröd (även om jag gör det själv flera gånger i veckan) utan snarare ta tag i konflikter. Jag har under åren lärt mig att just att ta tag i dessa är mycket viktigt. Surdegar, dvs. konflikter kan äta väldigt mycket energi om de får växa och oftast har det visat sig att en konflikt kan vara grundad i ett missförstånd eller att något mindre snällt sades i affekt och personen som sa det menade det egentligen inte. Genom att prata med personen i fråga ganska omgående så kan man få bort denna känsla ur kroppen innan det har vuxit till sig. I samma anda så gäller det att inte älta saker i huvudet! Vissa saker kan jag helt enkelt inte göra något åt och då är det heller ingen mening att grubbla över det (t.ex. löneutveckling inom staten ;)). En fråga som jag brukar ställa mig själv och till andra lite skämtsamt är: “Vad spelar det för roll om hundra år?”.

bread

En annan sak jag brukar ta upp är att hitta det som ger en själv energi. De saker som ger mig energi är bland annat:
1: Att hjälpa andra och få vara med om att påverka samhället till det positiva. Att få göra nytta helt enkelt. Detta kan vara både små och stora saker.
2: Spela datorspel med mina barn och min sambo Agneta (som jag nyligen fått att spela Call of Duty på PS4 och igår kväll lyckas få 5 kills i COD Gun Game :))! Jag verkligen gillar att sitta i soffan och spela mer eller mindre våldsamma spel. Datorspelsvåld är en separat diskussion som vi kan ta vid ett annat tillfälle. Jag har väldigt många datorspelstimmar sedan tidigt barndom bakom mig och jag tror det blev en ganska hyfsad person av mig i alla fall.
3: Röra på mig ute i naturen. Långa strövpromenader t.ex. utan ett tydligt mål. I många år åkte jag väldigt ofta upp till fjällen men tyvärr har jag haft svårt att planera in det de senast åren mer än 1-2 vändor till Katterjokk på sommaren. Detta är något jag gärna vill göra mer av.
4: Cykla! Som många vet så cyklar jag på en 3-hjulig liggcykel och det är så skönt att bara glida fram längst vägarna runt Luleå på rundor uppåt 50Km (jag har trasiga knän och klarar max ca 80-90Km på en dag).
5: Skapa nya saker, främst med mina barn! Making!

cod

liggcykel

img_6301

Ytterligare en viktig sak som jag brukar framföra är att be alla ge så mycket beröm de bara kan. Har du sett någon göra någonting bra så tala om det för dem! I Sverige är det alldeles för mycket avundsjuka och jante som råder.

Sedan är det viktigt att hitta och lyssna på sina egna begränsningar också. När jag lämnade Google 2009 så blev jag “påtvingat ledig” i 6 månader och det var initialt väldigt skönt men efter några månader så vändes detta till den värsta perioden i hela mitt liv och jag blev deprimerad. Jag måste helt enkelt göra någonting och att bara “vara ledig” fungerar inte för mig. Visst, en semestervecka då och då är jätteskönt men efter 7-10 dagar kryper det verkligen i kroppen.

Jag har också lärt mig under de senaste åren att när jag är på topp energimässigt så har jag en tendens till att ta på mig för många nya uppdrag. Ibland måste jag säga nej också. Detta ingår i att hitta en balans i livet och inte alltid bara hoppa på alla nya spännande uppdrag även om de låter mycket skoj.

Med detta får jag tacka för min vecka som gästbloggare och jag hoppas jag har kunnat inspirera er till nya små och stora framsteg! Vem vet, Norrbottens Affärer kanske bjuder in mig igen 😉

Har ni projekt ni vill genomföra med mig eller bara bolla lite idéer så hör av er! Jag är alltid öppen för nya spännande idéer!

Vill ni fortsätta läsa vad jag skriver så hittar ni min personliga blog på https://www.parnes.com/blog/ samt ni kan följa mig på Facebook: facebook.com/peterparnes och på Twitter och Instagram under @peterparnes.

Tack för att ni läste det jag skriver och glöm inte att ge någon beröm idag!

Medborgarförslag gällande utveckling av Porsön

Igår skickade jag in ett medborgarförslag gällande utveckling av Porsön. Klicka på bilden nedan för större bild. Jag skickade tyvärr in det försent så det kommer nog inte med på KF förrän tidigast 161121. Mötet innan dess är 161024 och då skulle de fått in mitt förslag för 4 dagar sedan.

medborgarfo%cc%88rslagparnes161014
Bakgrunden är allt som händer på Porsön med bränder och förstörelse. Några bilder från hur det såg ut igår morse.

porso%cc%88c1 porso%cc%88c3 porso%cc%88c4

 

Idag såg jag en helikopter….

Jag var ute och gick en vända bort mot Björsbyn, en liten runda på 7km i vintervärmen och plötsligt så hör jag en helikopter på avstånd. En helikopter som inte rörde sig framåt så snabbt utan sakta som om den letade efter något. Det var inom 1km från stället där “den unge döde mannen” hittades. Direkt började hjärtat bulta och tankarna flög iväg. “Åhhh nej… inte nu igen” tänkte jag.  Den flög där sakta framåt men försvann efter en stund bakom trädtopparna för att köra vidare. Pust, den cirklade inte så då är det inte en sökning tack och lov.

En stund senare kommer jag fram till platsen där vi hittade “den unge döde mannen” (familjen har bett oss att inte gå ut med namn så då gör jag fortfarande inte det) och jag stannar till och tittar ner på den ruttna isen. Det höga vattenståndet har pressat upp brunt vatten och det känns nästan som en skymf. Hur kan naturen förstöra platsen men det är ju bara naturens gilla gång. Självklart så kommer isen att försvinna och platsen att försvinna med den. Eller ja, platsen är ju där men inte med så mycket is längre utan rinnande vatten istället.

Livet går vidare…. säger de som vet. I mitt huvud finns han fortfarande kvar, den döde unge mannen dyker upp lite då och då. Samtidigt har jag sovit mycket dåligt, somnar direkt men vaknar många gånger per natt och är klarvaken tidigt på morgonen, en bra stund innan telefonen ringer. Det lugnar väl ner sig med tiden. Minnesstunden i förra veckan hjälpte och om jag kan ska jag nog också gå på begravningen (nej, jag vet inte när den är men jag har fått ett löfte om att jag ska veta när det är bestämt).

Med tröttheten har också svårigheter att jobba en hel dag kommit. Eller rättare sagt, det blir bara en vanlig arbetsdag. Jag som normalt jobbar mer än 8h per dag så det kanske är positivt. Känner dock en obestämd stress och uppgivenhet. Den där uppgivenheten med “varför” och “vad är meningen”? Djupa tankar som är svåra att släppa.

Efter mitt förra inlägg här så fick jag många kommentarer (enbart positiva) om detta med psykisk ohälsa och varför det är så tabu att prata om det. Varför är det tabu att prata om det??? Jag vet fortfarande inte men jag är övertygad om att om vi pratar om det om och om igen så blir det mindre tabu. Eller? 

Hoppas ni har det bra där ute! Jag sitter i alla fall bredvid min lilla flickvän som löder en gubbe, eller ja, det skulle vara en gubbe men hon säger att det blir en kanin eftersom armarna blev stympade.

Detta skrev jag till ljudet av en diskmaskin och knäppandet av sköldpaddan som kryper i gruset. God natt på er!

Uppdatering: Här är Robotkaninen:

robotKanin

Minnesstund för en ung död man

Idag deltog jag i en minnesstund för den unga döda studenten som tidigare gick på LTU och som jag skrev om tidigare i veckan. Det var tungt. Det har varit en tung vecka. Det är många som dör i världen men när döden kommer nära en så är det något annat och just denna students död har tagit mig hårt.

Jag har funderat på vad som ligger bakom och många gamla minnen rycks upp ur minnets brunnar. T.ex. var det en klasskamrat som tog livet av sig 1994 under mitt sista år på LTU.  Tungt.

För några år sedan mådde jag själv inte så bra och det som bubblade upp idag på eftermiddagen under ett samtal var att jag själv har gått på just “den platsen” och tänkt djupa jobbiga tankar om livet. Tungt.

Jag tog mig ur mina tunga tankar även om jag får “återfall” ibland och mår dåligt. Den stora frågan är varför det är så svårt och tabu att prata om hur man mår? Är vi extra dåliga på just det i den svenska kulturen? Om man blir fysiskt sjuk så är det få som inte säger att de är sjuka för få stöd men deprimerade människor håller inne med det. Eller?

En annan tanke som kommit upp i mitt sinne denna vecka är vilket stöd man får av sin arbetsplats. Här tycker jag tyvärr min nuvarande primära arbetsplats är väldigt dålig på just det. Ring Previa är svaret och inte så mycket mer. När jag skulle skilja mig så mådde jag inte så bra och ropade på hjälp lite till höger och vänster och däribland på min arbetsplats men jag fick extremt lite respons. Det var typ följande från min chef: “Säg till om jag kan hjälpa till med något.” men inget mer.

Tillbaka till den döde unge mannen… som jag skrev tidigare så har jag gått väldigt ofta just där vi hittade honom. Kunde vi gått där tidigare i veckan? Hade han varit vi livet om vi kommit vid rätt stund och kunna hjälpa honom? Självklart är det inte mitt fel men frågan maler ändå, kunde jag gjort mer? Tänk om det finns andra bland “mina” studenter som tänker likadant utan att våga säga något? Det är för sent för den unge döde mannen men hur kan jag hjälpa de som fortfarande är i livet och för vilka det inte är för sent?

Så många tankar… Så många sömnlösa timmar… Så ont i hjärtat…

Kram till alla där ute som behöver en extra kram och jag skickar en invit till alla som behöver någon att prata med. Om det känns rätt så finns jag här om ni vill ha någon att prata med.

/En utmattad professor som skriver detta till tonerna av The River av Bruce och nu ska se om han inte kan få sig en kram.

En död ung man

I tisdags i förra veckan försvann en ung man, en student vid Luleå tekniska universitet från sitt hem. Han anmäldes som försvunnen ett dygn senare och ytterligare ett dygn senare drog polisen igång en stor eftersökning. Den avblåstes på fredagen. Jag hade följt nyheterna och förstått att det var en av “mina” studenter utan att veta namnet.

Det pratades om att dra igång en eftersökning via Missing People men vi hann aldrig dit för  i lördags så gjorde jag och Agneta (min sambo) tillsammans med ett annat par (sm jag inte känner) det makabra fyndet av den unga mannen på isen i närheten av mitt hem (Berget i Luleå).

Paret framför var ca 30m framför oss och mannen stoppade sin “tjej” som började ta hand om deras lösa hundar. Jag trodde först att de var oroliga att hundarna skulle hoppa på oss och ville koppla dem men plötsligt säger Agneta, “Det är han”. Jag förstår inte riktigt vad hon menar utan trodde först att hon kände igen mannen i det andra paret men efter någon sekund tittade jag längre fram och där satt “han”. Vi förstod direkt att det var en människa vi såg där framför oss ca 20m bort.

Mannen ringde polisen och vi gick alla 4 upp på vägen och väntade samtidigt som vi spanade ut över isen så att det inte skulle komma fler människor på promenad vilket det som tur var inte gjorde.

Idag tisdag, hade vi en samling på LTU om den unge mannen där representanter för LTU, polisen med flera medverkade.

Sååå, nog med fakta! Det är lätt att bara förtränga och gömma undan det hela men den stora frågan jag fått fler gånger än jag kan minnas de senaste dagarna är “Hur mår Du?”. Tack alla som bryr sig och frågar.

Detta är något annorlunda som jag hoppas verkligen att så många som möjligt slipper att uppleva. Detta är något helt annat film, datorspel och böcker. Där är det på låtsas och inte alls lika nära som när man faktiskt ser en död person. Ja, en död person som inte längre är med oss i livet och som har gått vidare.

Bilden av mannen kommer jag antagligen att ha med mig i sinnet resten av mitt liv sedan jag hittade honom har känslorna gått otroligt mycket upp och ner. Först när jag såg honom och stod på vägen utomhus så föll inte polletten riktigt ner utan det var först när jag kom hem och in i värmen så det klickade. Lördagen och hela söndagen hade jag mycket svårt att koncentrera mig. Bilden dök upp framför mina ögon om och om igen oberoende av vad jag försökte mig på. Hade tänkt skriva ett “paper” men det gick helt enkelt inte. Satta mig och spelade lite datorspel men även det blev snabbt tråkigt. Svårt att hålla fast.

Måndagen var sådär men idag tisdag så kändes det ganska ok (så snabbt? nästa så man får skuldkänslor för det!!) men nu på eftermiddagen när vi hade vår information på LTU så väcktes det upp igen och på ett bra sätt. Detta är något man måste bearbeta och få prata om, om och om igen.

I söndags drog jag med mig Agneta till platsen bara för att bearbeta det hela. Polisen bekräftade att det var en bra sak att göra. Det gamla ni vet, “Om du ramlar av hästen så upp igen direkt.”

Idag på träffen pratade jag med flera studenter som jag lärt känna över åren. Dessa studenter som är ganska “stora”, uppåt 22-25 år eller ännu äldre känns ändå som “mina” barn, mina små studenter som jag vill ta hand om. Som jag vill att de ska må bra och lyckas med sina studier så de kan komma ut i världen och göra små och stora dåd. Göra mig stolt över dem och över att de gått igenom mina kurser och mitt program.  Studenter, ni får gärna kontakta mig om ni vill prata med mig. Jag finns på FB-chat, i A-huset (ibland) och på 070-2392995.

Nu sitter jag här hemma och det första jag gjorde när jag kom till ett tomt hus var att trycka på knappen “alla” på telefonen. Dvs, tända ALLA lampor i hela huset (Internetkopplade prylar ni vet).

Hjärtat bankar och magen ropar… jag är inte hungrig men det är ett hål där som man kanske eller kanske inte ska fylla…..

Ska inte sitta hemma ikväll utan strax ska jag ta mig en lång promenad ner till stan och lite VIP-kväll med IceMusic. Ska bli skönt att få komma ut och röra på mig.

Ni kommer säkert att få höra mer om detta… På fredag 1530 är det en minnesstund i Porsökyrkan om ni vill vara med och kanske känna en gemenskap. Jag är inte religiös och gillar egentligen inte att så mycket krisarbete kopplas till just kyrkan men jag tänkte gå dit i alla fall.

Ta hand om era vänner och nära. Ta hand om de som inte är så nära. Nästa gång kanske det är din tur att behöva lite extra stöd.

“Mannen” (jag vill inte skriva ditt namn för det har inte kommit ut i media ännu) men jag tillägnar “Raggeajoik” med rOlfFa åt dig från skivan “Nu är det party igen!”. En glad och annorlunda sång som jag jag hoppas du hade gillat. Önskar att du vore här så jag kunde fråga dig!

Kram på er allesammans och kom ihåg att livet ibland är skört och kanske inte alls är så långt som vi alltid önskar att det vore. 

Vad är meningen med skolan?

Den senaste tiden har jag funderat väldigt mycket på frågan: “Vad är syftet med skolan?” Har ni funderat på det? Vad lär sig barnen i skolan och varför? Varför anses vissa ämnen vara viktigare än andra? För mig handlar det väldigt mycket om kreativitet och om att stärka den men är det det skolan gör? Eller är det tyvärr så att dagens skola snarare dödar kreativiteten? Ser det olika ut på olika ställen i världen? Jag tror inte det utan den “moderna” skolan skapades för drygt 100 år sedan pga industrialiseringen och har inte förändrats mycket sedan dess.

Funderar ni på detta?