I tisdags i förra veckan försvann en ung man, en student vid Luleå tekniska universitet från sitt hem. Han anmäldes som försvunnen ett dygn senare och ytterligare ett dygn senare drog polisen igång en stor eftersökning. Den avblåstes på fredagen. Jag hade följt nyheterna och förstått att det var en av “mina” studenter utan att veta namnet.

Det pratades om att dra igång en eftersökning via Missing People men vi hann aldrig dit för  i lördags så gjorde jag och Agneta (min sambo) tillsammans med ett annat par (sm jag inte känner) det makabra fyndet av den unga mannen på isen i närheten av mitt hem (Berget i Luleå).

Paret framför var ca 30m framför oss och mannen stoppade sin “tjej” som började ta hand om deras lösa hundar. Jag trodde först att de var oroliga att hundarna skulle hoppa på oss och ville koppla dem men plötsligt säger Agneta, “Det är han”. Jag förstår inte riktigt vad hon menar utan trodde först att hon kände igen mannen i det andra paret men efter någon sekund tittade jag längre fram och där satt “han”. Vi förstod direkt att det var en människa vi såg där framför oss ca 20m bort.

Mannen ringde polisen och vi gick alla 4 upp på vägen och väntade samtidigt som vi spanade ut över isen så att det inte skulle komma fler människor på promenad vilket det som tur var inte gjorde.

Idag tisdag, hade vi en samling på LTU om den unge mannen där representanter för LTU, polisen med flera medverkade.

Sååå, nog med fakta! Det är lätt att bara förtränga och gömma undan det hela men den stora frågan jag fått fler gånger än jag kan minnas de senaste dagarna är “Hur mår Du?”. Tack alla som bryr sig och frågar.

Detta är något annorlunda som jag hoppas verkligen att så många som möjligt slipper att uppleva. Detta är något helt annat film, datorspel och böcker. Där är det på låtsas och inte alls lika nära som när man faktiskt ser en död person. Ja, en död person som inte längre är med oss i livet och som har gått vidare.

Bilden av mannen kommer jag antagligen att ha med mig i sinnet resten av mitt liv sedan jag hittade honom har känslorna gått otroligt mycket upp och ner. Först när jag såg honom och stod på vägen utomhus så föll inte polletten riktigt ner utan det var först när jag kom hem och in i värmen så det klickade. Lördagen och hela söndagen hade jag mycket svårt att koncentrera mig. Bilden dök upp framför mina ögon om och om igen oberoende av vad jag försökte mig på. Hade tänkt skriva ett “paper” men det gick helt enkelt inte. Satta mig och spelade lite datorspel men även det blev snabbt tråkigt. Svårt att hålla fast.

Måndagen var sådär men idag tisdag så kändes det ganska ok (så snabbt? nästa så man får skuldkänslor för det!!) men nu på eftermiddagen när vi hade vår information på LTU så väcktes det upp igen och på ett bra sätt. Detta är något man måste bearbeta och få prata om, om och om igen.

I söndags drog jag med mig Agneta till platsen bara för att bearbeta det hela. Polisen bekräftade att det var en bra sak att göra. Det gamla ni vet, “Om du ramlar av hästen så upp igen direkt.”

Idag på träffen pratade jag med flera studenter som jag lärt känna över åren. Dessa studenter som är ganska “stora”, uppåt 22-25 år eller ännu äldre känns ändå som “mina” barn, mina små studenter som jag vill ta hand om. Som jag vill att de ska må bra och lyckas med sina studier så de kan komma ut i världen och göra små och stora dåd. Göra mig stolt över dem och över att de gått igenom mina kurser och mitt program.  Studenter, ni får gärna kontakta mig om ni vill prata med mig. Jag finns på FB-chat, i A-huset (ibland) och på 070-2392995.

Nu sitter jag här hemma och det första jag gjorde när jag kom till ett tomt hus var att trycka på knappen “alla” på telefonen. Dvs, tända ALLA lampor i hela huset (Internetkopplade prylar ni vet).

Hjärtat bankar och magen ropar… jag är inte hungrig men det är ett hål där som man kanske eller kanske inte ska fylla…..

Ska inte sitta hemma ikväll utan strax ska jag ta mig en lång promenad ner till stan och lite VIP-kväll med IceMusic. Ska bli skönt att få komma ut och röra på mig.

Ni kommer säkert att få höra mer om detta… På fredag 1530 är det en minnesstund i Porsökyrkan om ni vill vara med och kanske känna en gemenskap. Jag är inte religiös och gillar egentligen inte att så mycket krisarbete kopplas till just kyrkan men jag tänkte gå dit i alla fall.

Ta hand om era vänner och nära. Ta hand om de som inte är så nära. Nästa gång kanske det är din tur att behöva lite extra stöd.

“Mannen” (jag vill inte skriva ditt namn för det har inte kommit ut i media ännu) men jag tillägnar “Raggeajoik” med rOlfFa åt dig från skivan “Nu är det party igen!”. En glad och annorlunda sång som jag jag hoppas du hade gillat. Önskar att du vore här så jag kunde fråga dig!

Kram på er allesammans och kom ihåg att livet ibland är skört och kanske inte alls är så långt som vi alltid önskar att det vore.