02 feb

Idag såg jag en helikopter….

Jag var ute och gick en vända bort mot Björsbyn, en liten runda på 7km i vintervärmen och plötsligt så hör jag en helikopter på avstånd. En helikopter som inte rörde sig framåt så snabbt utan sakta som om den letade efter något. Det var inom 1km från stället där ”den unge döde mannen” hittades. Direkt började hjärtat bulta och tankarna flög iväg. ”Åhhh nej… inte nu igen” tänkte jag.  Den flög där sakta framåt men försvann efter en stund bakom trädtopparna för att köra vidare. Pust, den cirklade inte så då är det inte en sökning tack och lov.

En stund senare kommer jag fram till platsen där vi hittade ”den unge döde mannen” (familjen har bett oss att inte gå ut med namn så då gör jag fortfarande inte det) och jag stannar till och tittar ner på den ruttna isen. Det höga vattenståndet har pressat upp brunt vatten och det känns nästan som en skymf. Hur kan naturen förstöra platsen men det är ju bara naturens gilla gång. Självklart så kommer isen att försvinna och platsen att försvinna med den. Eller ja, platsen är ju där men inte med så mycket is längre utan rinnande vatten istället.

Livet går vidare…. säger de som vet. I mitt huvud finns han fortfarande kvar, den döde unge mannen dyker upp lite då och då. Samtidigt har jag sovit mycket dåligt, somnar direkt men vaknar många gånger per natt och är klarvaken tidigt på morgonen, en bra stund innan telefonen ringer. Det lugnar väl ner sig med tiden. Minnesstunden i förra veckan hjälpte och om jag kan ska jag nog också gå på begravningen (nej, jag vet inte när den är men jag har fått ett löfte om att jag ska veta när det är bestämt).

Med tröttheten har också svårigheter att jobba en hel dag kommit. Eller rättare sagt, det blir bara en vanlig arbetsdag. Jag som normalt jobbar mer än 8h per dag så det kanske är positivt. Känner dock en obestämd stress och uppgivenhet. Den där uppgivenheten med ”varför” och ”vad är meningen”? Djupa tankar som är svåra att släppa.

Efter mitt förra inlägg här så fick jag många kommentarer (enbart positiva) om detta med psykisk ohälsa och varför det är så tabu att prata om det. Varför är det tabu att prata om det??? Jag vet fortfarande inte men jag är övertygad om att om vi pratar om det om och om igen så blir det mindre tabu. Eller? 

Hoppas ni har det bra där ute! Jag sitter i alla fall bredvid min lilla flickvän som löder en gubbe, eller ja, det skulle vara en gubbe men hon säger att det blir en kanin eftersom armarna blev stympade.

Detta skrev jag till ljudet av en diskmaskin och knäppandet av sköldpaddan som kryper i gruset. God natt på er!

Uppdatering: Här är Robotkaninen:

robotKanin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.