Idag deltog jag i en minnesstund för den unga döda studenten som tidigare gick på LTU och som jag skrev om tidigare i veckan. Det var tungt. Det har varit en tung vecka. Det är många som dör i världen men när döden kommer nära en så är det något annat och just denna students död har tagit mig hårt.

Jag har funderat på vad som ligger bakom och många gamla minnen rycks upp ur minnets brunnar. T.ex. var det en klasskamrat som tog livet av sig 1994 under mitt sista år på LTU.  Tungt.

För några år sedan mådde jag själv inte så bra och det som bubblade upp idag på eftermiddagen under ett samtal var att jag själv har gått på just “den platsen” och tänkt djupa jobbiga tankar om livet. Tungt.

Jag tog mig ur mina tunga tankar även om jag får “återfall” ibland och mår dåligt. Den stora frågan är varför det är så svårt och tabu att prata om hur man mår? Är vi extra dåliga på just det i den svenska kulturen? Om man blir fysiskt sjuk så är det få som inte säger att de är sjuka för få stöd men deprimerade människor håller inne med det. Eller?

En annan tanke som kommit upp i mitt sinne denna vecka är vilket stöd man får av sin arbetsplats. Här tycker jag tyvärr min nuvarande primära arbetsplats är väldigt dålig på just det. Ring Previa är svaret och inte så mycket mer. När jag skulle skilja mig så mådde jag inte så bra och ropade på hjälp lite till höger och vänster och däribland på min arbetsplats men jag fick extremt lite respons. Det var typ följande från min chef: “Säg till om jag kan hjälpa till med något.” men inget mer.

Tillbaka till den döde unge mannen… som jag skrev tidigare så har jag gått väldigt ofta just där vi hittade honom. Kunde vi gått där tidigare i veckan? Hade han varit vi livet om vi kommit vid rätt stund och kunna hjälpa honom? Självklart är det inte mitt fel men frågan maler ändå, kunde jag gjort mer? Tänk om det finns andra bland “mina” studenter som tänker likadant utan att våga säga något? Det är för sent för den unge döde mannen men hur kan jag hjälpa de som fortfarande är i livet och för vilka det inte är för sent?

Så många tankar… Så många sömnlösa timmar… Så ont i hjärtat…

Kram till alla där ute som behöver en extra kram och jag skickar en invit till alla som behöver någon att prata med. Om det känns rätt så finns jag här om ni vill ha någon att prata med.

/En utmattad professor som skriver detta till tonerna av The River av Bruce och nu ska se om han inte kan få sig en kram.