Det är helt underbart uppe i Abisko. Att sitta med sina tankar tillsammans med glada och underbara barn på olika platser i nationalparken är helt rätt.

Att sitta på 900 möh och spana ut över Abisko med rovfåglar som skriker och jagar är helt rätt.

Eller att sitta mitt i Abiskojokken och stirra ut över vattnet som flyter förbi medans barnen skriker när de doppar sig i det iskalla vattnet.

Eller vandra planlöst nere i deltat som är helt annorlunda varje år. Att gräva ner tårna i gruset.

Eller att sitta upp på Paddus, en samisk offerplats och titta på renarna som verkar ränna omkring planlöst 30m nedanför samtidigt som man kommit halvvägs till lapporten och känner dess storhet.

Eller att plocka bland stenarna vid jokkens kant och fundera över hur länge de slipats. Hur länge de har legat där orörda.

Eller att sitta och mysa på tåget hem med två mycket glada och mycket trötta barn.

Detta tillsammans med en nymald och nypressad kaffe.

– “Pappa, jag tyckte vi gick lite för långt första dagen”, säger Oliver som gick 16.5 utav 18 km när vi vandrade upp till Paddus, vidare mot Nissanjokka, ner till Abiskojokken och tillbaka till Turisten. Väl hemma igen säger han att det var hur roligt som helst.

Helt enkelt en underbar resa och jag längtar redan upp till fjällen igen. Självklart kommer bilder “om ett tag”.

Ps. Är någon intresserad av att läsa mer om just mina favoritställen med bilder? Update: Åtminstone två som kommenterat vill läsa mer så jag får gå vidare med mina Abiskoplaner!