Jag har länge brottats med meningen med allt vi gör. Jag ser människor stressa till allt möjligt, jobbet, träning, längta till semestrar och samtidigt ser jag AI:s utveckling påverka oss mer och mer, eller i alla så borde den påverka oss alla.

I mitt arbete använder jag AI till nästan allt. Ska jag få svar på något går jag direkt till AI och frågar och ofta har jag följdfrågor som jag direkt får svar på. Likaså använder jag AI om jag ska planera ett projekt inklusive struktur, arbetspaket, budget. I undervisningen använder jag AI för att strukturera upp en kurs eller lektion samt skriva och organisera webbsidor och kursinformation. Dock är inte alla verktyg integrerade ännu och det är väldigt frustrerande när jag måste göra uppgifter manuellt. Det här kommer att lösa sig universellt inom kort med olika agenttekniker och bara bromsas av kreativa IT-avdelningar.

Privat så är AI där med mig hela tiden och hjälper mig med att plocka fram juridiska argument i intrikata diskussioner med byråkrater, leta efter fakta åt mig och sammanställa nyheter inom olika områden. AI är min allsvetande kompis som svarar på alla mina frågor. Eller inte riktigt en kompis utan snarare ett verktyg, precis som en skruvdragare.

Samtidigt känns inga uppgifter speciellt svåra längre, och har inte känts svåra länge nu. Jag har ju mitt verktyg som kan göra mycket av jobbet åt mig.  Visst, det blir inte alltid rätt men då får jag använda min erfarenhet och intuition för att veta när jag behöver kolla källorna.

Vad blir då effekten av denna hjälp? Jo, en frustration och uppgivenhet. Mycket av det jag (vi?) gör känns delvis eller till och med helt meningslöst. Visst, det jag gör ger säkert en massa mening för andra (de verkar ju nöjda med det jag gör), men, ja det är alltid det där gnagande ’men’, ett konstant ifrågasättande där jag frågar mig själv; – Vad är meningen med det jag gör? Eller alternativt formulerat som – Vad spelar det för roll om 100 år? som Classe brukade säga.

Jag ser en otroligt snabb utveckling av AI. Vi ser jättarna investera miljarder i extremt stora projekt för att bygga mer beräkningskapacitet, säkerställa energitillgången genom att placera dem på soliga platser för solenergi eller köpa och bygga egen kärnkraft och vi ser nya modeller som blir mer och mer kapabla. Samtidigt måste vi fråga oss, hur mycket mer kraftfulla modeller har dessa företag internt, modeller som de inte pratar om och inte delar med sig av till oss. I stället används dessa ännu kraftfullare modeller internt för att bygga ännu mer kraftfulla modeller som vi kanske får se frukten av i en begränsad form i framtiden. AI som bygger AI. OpenAI har nyligen sagt att de har kraftfullare modeller än GPT5 Pro men som de inte släpper för de kostar för mycket att köra. Självklart använder de denna Pre-GPT6 internt.

Tillbaka till min frustration. Jag har det senaste året fått en ökande aversion mot att bara sitta på en kontorsstol och “jobba”. I de flesta organisationer i Sverige är det ett väldigt stort fokus på antalet arbetstimmar i stället för att fokusera på resultatet och nyttan. Dvs., vad är det vi åstadkommer? Om vi skulle byta fokus till att bli mer resultatorienterade så skulle vi själva kunna styra över vår arbetstid och diskussionen om arbetstidsförkortning skulle komma helt naturlig. Om vi åstadkommer mer på 30h än vi gjorde på våra nominella 40h, varför ska vi då jobba 40h per vecka? Och dessa 30h kanske går ner till 25h eller kanske 16h? Bill Gates sa nyligen att inom 10 år kommer 5 dagars arbete att kunna göras på 2 dagar. Här måste alla organisationer tänka till hur AI kommer att påverka dem och vilken arbetsmiljö man vill ha i framtiden för det kommer att bli mycket svårt att motivera varför vi ska sitta i en kontorsstol i 40h per vecka.

Denna frustration kombinerad med min erfarenhet och min kompis, verktyget har lett till att jag åstadkommer mycket mer per timme 2025 än vad jag gjorde bara för några år sedan (även om min frustration har funnits med mig länge). Det har lett till att jag blir väldigt rastlös, jag är ute och rör på mig väldigt mycket samt fokuserar på min chokladverksamhet, Lustigbacken 3. Här kastade jag mig fullständigt in i ett nytt område där jag får lära mig nya saker samtidigt som jag använder mig av min kompis, verktyget som återigen gör mig mycket mer effektiv i nästan allt jag gör.

Frustrationen ser jag också hos andra runt omkring mig, människor som söker efter vad de ska göra i livet. De letar efter andra jobb, resor, hittar nya hobbys och är de kanske lika frustrerade?  Undrar hur de skulle förändra sina arbeten och sina liv om de kunde?

Min förhoppning är att arbetslivet i Sverige och i världen kommer att se mycket annorlunda ut om 5-10 år. Idag står de flesta organisationer fortfarande och stampar och vet inte hur de ska göra för verktygen är inte 100% färdiga och detta kommer att förändras till en övergripande frustration eller till och med panik när plötsligt verktygen blir så bra som vi förväntar oss. Följt av artificiell generell intelligens där AI kan göra allt vi kan mentalt parallellt som vi får fysisk AI med robotar som hjälper oss i den fysiska världen.

Hur kommer framtiden att se ut? En framtid som är mycket nära där vi har AI-agenter som tar hand om nästan allt av vårt arbete och där dessa agenter löser stora uppgifter åt oss. Hur ska vi utforma våra arbetsliv och kombinera dem med det privata? Vi kommer att få mycket mer ledig tid där vi kan fokusera på det vi vill göra, så länge vi vet vad vi vill göra så klart.