Sammanfattning via ChatGPT: Föreläsningen med Sandra Furulund handlade om att hitta balans i livet genom att sätta egna mål och fokusera på återhämtning. Föreläsaren pratade om vikten av pauser och om att arbetsgivaren måste jobba med att skapa en god social miljö och kultur. Författaren reflekterar över hur detta stämmer överens med hans egna erfarenheter på arbetsplatsen och hur det skiljer sig från andra arbetsplatser han har jobbat på. Författaren reflekterar även över hur många olika chefer han har på sin arbetsplats och hur deras mål ofta skiljer sig från varandra, vilket kan skapa förvirring. Författaren diskuterar också hur det kan vara svårt att hitta mening och engagemang på en arbetsplats där ingen verkar bry sig om vad han gör.
Började dagen med en LTU-alumnträff där Sandra Furulund var inbjuden som talare för att prata om stress, återhämtning, balans och egna mål i livet under rubriken Prestera hållbart med ditt inre ledarskap. Det blev en inspirerande morgon om just balansen i livet och att hitta sina egna mål och jobba mot dem. Jag reflekterar över det jag lyssnade på med att jämföra med mitt egen arbetsplats och kan inte låta bli att jämföra med andra arbetsplatser jag jobbat på också.
Sandra tog i sin föreläsning upp vikten av pauser, att ha mellanrum för återhämtning och att sätta sina egna mål. Det håller jag helt med om. För mig handlar det också om att ha ett sammanhang på jobbet och att tillhöra en gemenskap. Här är den sociala miljön och kulturen viktig och det är något som arbetsgivaren måste jobba med på alla nivåer. På en av mina tidigare arbetsplatser arbetade vi otroligt mycket med just denna fråga och där jag som chef tränades i att fråga mina underställda (gillar inte “under” där) hur jag kunde hjälpa dem göra sitt arbete. Det handlade väldigt mycket om tillit och ge stöd till den anställde samt att bry sig om både vad de gör och hur de mår. På min arbetsplats kan jag inte minnas senaste gången någon av mina chefer frågade hur jag mår, dvs frågade på riktigt, inte bara av artighetsskäl.
Arbete är en mycket viktig och stor del av våra liv och för att ha balans i livet så måste vi också ha balans på jobbet. Min personliga arbetssituation är att ingen bryr sig om vad jag gör på jobbet och skulle det komma några krav eller förfrågningar så är det för saker som jag egentligen inte jobbar med alls eller är intresserad av och jag försöker istället bjuda in mig själv till områden som jag tror jag kan bidra till. Tyvärr lyckas jag inte alltid bjuda in mig själv och då tänker jag att mitt engagemang och intresse kanske borde ligga någon annanstans och det leder till funderingar om vad som egentligen är viktigt och målet med min arbetsplats överhuvudtaget.
Jag har idag i praktiken 5 chefer vars mål skiljer sig ganska ofta stort ifrån varandra. Dessa 5 chefer är linjechef, akademisk chef, huvudutbildningsledare, prefekt och rektor och det händer ganska ofta dessa chefer säger emot varandra gällande vad som är viktigt för LTU. Dvs., vad vi ska prioritera, för samtidigt kan inte alla göra allt, eller hur? Ja, vi är en mycket stor organisation med många olika uppdrag.
En annan sak som Sandra tog upp var om man inte lyckas förändra sin arbetsplats så bör man kanske söka sig till att göra något annat i livet. Dvs., söka sig till ett nytt jobb. Det är dock inte så lätt att bara byta arbetsplats när man i många år jobbat med otroligt mycket frihet. För mig handlar det om att få kontakt, erkännande och synlighet och under hösten har jag fått mycket mer av det via mina hobbies (baka bröd och choklad) än av mitt jobb. Detta är en lite underlig situation för mig för i princip hela mitt professionella liv har mina hobbies och arbete varit samma sak men nu är det inte det längre.
Jag ställer mig ofta frågan vad som skulle hända om jag bara slutade jobba eller bara jobbade lite grann. Hur många veckor, månader eller till och med år skulle det dröja innan någon började bry sig? En stor del av mitt arbete handlar om att jag ska sätta mina egna mål och styra min egen tid men på min arbetsplats sker detta med noll uppföljning. Det är helt enkelt ingen som bryr sig så länge man gör det man måste göra.
Kom och tänka på en annan sak. För ca 20 år sedan satsade LTU väldigt mycket på ledarskapsutbildningar (med flera hundra deltagare med väldigt många arbetsdagar var). Detta utvärderades en tid efter och den enda slutsats som kunde göras var egentligen att en klart större del av de som gått dessa utbildningar hade lämnat min arbetsplats för nya uppdrag än de som inte hade gått utbildningarna. Utbildningarna handlade främst om att lära känna sig själv och ta tag i sina inre demoner, djupa tankar och mentala trauman.
En liten slutreflektion från ett jämställdhetsperspektiv. På träffen var det ca 50 personer varav 48 var kvinnor. Är inte män intresserade av att må bra? Personligen boka jag in denna frukostträff enbart för att det var en alumnträff och jag ville träffa människor. Jag reflekterade inte alls över föreläsningsämnet.
Detta är ett ämne som jag kan skriva mycket om. Vad tänker du?