11 Feb

Framtidens konst, musik och teknik

Idag höll jag en föreläsning om Framtidens konst, musik och teknik i samarbete med Folkuniversitetet. Skoj att få chansen att prata om nya saker. Alltid lika skoj att få göra research.

Här är en inspelning av föreläsningen. Hoppa in 8min i inspelningen så slipper ni vänta!

Här är mina bilder som jag använde:

05 Feb

Lunchföreläsning 160211 om konst, musik och datorer

Peter Parnes, entreprenör, kreativ motor bakom Luleå Makerspace och professor vid Luleå tekniska universitet berättar om hur teknik kan användas för att skapa konst och musik på nya sätt. Peter kommer att berätta om projekt med både lokal och internationell koppling. Kan robotar måla tavlor? Kan klassiska musikinstrument utvecklas med modern teknik? Kan man DJ:a med bara programkod?

Föreläsningen presenteras i samarbete med Folkuniversitetet.

160211 1200-1245 i Vetenskapens Hus.
Här är en tidningsartikel om föreläsningen:
http://www.norrbottensaffarer.se/article.aspx?articleid=9101298

02 Feb

Idag såg jag en helikopter….

Jag var ute och gick en vända bort mot Björsbyn, en liten runda på 7km i vintervärmen och plötsligt så hör jag en helikopter på avstånd. En helikopter som inte rörde sig framåt så snabbt utan sakta som om den letade efter något. Det var inom 1km från stället där ”den unge döde mannen” hittades. Direkt började hjärtat bulta och tankarna flög iväg. ”Åhhh nej… inte nu igen” tänkte jag.  Den flög där sakta framåt men försvann efter en stund bakom trädtopparna för att köra vidare. Pust, den cirklade inte så då är det inte en sökning tack och lov.

En stund senare kommer jag fram till platsen där vi hittade ”den unge döde mannen” (familjen har bett oss att inte gå ut med namn så då gör jag fortfarande inte det) och jag stannar till och tittar ner på den ruttna isen. Det höga vattenståndet har pressat upp brunt vatten och det känns nästan som en skymf. Hur kan naturen förstöra platsen men det är ju bara naturens gilla gång. Självklart så kommer isen att försvinna och platsen att försvinna med den. Eller ja, platsen är ju där men inte med så mycket is längre utan rinnande vatten istället.

Livet går vidare…. säger de som vet. I mitt huvud finns han fortfarande kvar, den döde unge mannen dyker upp lite då och då. Samtidigt har jag sovit mycket dåligt, somnar direkt men vaknar många gånger per natt och är klarvaken tidigt på morgonen, en bra stund innan telefonen ringer. Det lugnar väl ner sig med tiden. Minnesstunden i förra veckan hjälpte och om jag kan ska jag nog också gå på begravningen (nej, jag vet inte när den är men jag har fått ett löfte om att jag ska veta när det är bestämt).

Med tröttheten har också svårigheter att jobba en hel dag kommit. Eller rättare sagt, det blir bara en vanlig arbetsdag. Jag som normalt jobbar mer än 8h per dag så det kanske är positivt. Känner dock en obestämd stress och uppgivenhet. Den där uppgivenheten med ”varför” och ”vad är meningen”? Djupa tankar som är svåra att släppa.

Efter mitt förra inlägg här så fick jag många kommentarer (enbart positiva) om detta med psykisk ohälsa och varför det är så tabu att prata om det. Varför är det tabu att prata om det??? Jag vet fortfarande inte men jag är övertygad om att om vi pratar om det om och om igen så blir det mindre tabu. Eller? 

Hoppas ni har det bra där ute! Jag sitter i alla fall bredvid min lilla flickvän som löder en gubbe, eller ja, det skulle vara en gubbe men hon säger att det blir en kanin eftersom armarna blev stympade.

Detta skrev jag till ljudet av en diskmaskin och knäppandet av sköldpaddan som kryper i gruset. God natt på er!

Uppdatering: Här är Robotkaninen:

robotKanin

29 Jan

Minnesstund för en ung död man

Idag deltog jag i en minnesstund för den unga döda studenten som tidigare gick på LTU och som jag skrev om tidigare i veckan. Det var tungt. Det har varit en tung vecka. Det är många som dör i världen men när döden kommer nära en så är det något annat och just denna students död har tagit mig hårt.

Jag har funderat på vad som ligger bakom och många gamla minnen rycks upp ur minnets brunnar. T.ex. var det en klasskamrat som tog livet av sig 1994 under mitt sista år på LTU.  Tungt.

För några år sedan mådde jag själv inte så bra och det som bubblade upp idag på eftermiddagen under ett samtal var att jag själv har gått på just ”den platsen” och tänkt djupa jobbiga tankar om livet. Tungt.

Jag tog mig ur mina tunga tankar även om jag får ”återfall” ibland och mår dåligt. Den stora frågan är varför det är så svårt och tabu att prata om hur man mår? Är vi extra dåliga på just det i den svenska kulturen? Om man blir fysiskt sjuk så är det få som inte säger att de är sjuka för få stöd men deprimerade människor håller inne med det. Eller?

En annan tanke som kommit upp i mitt sinne denna vecka är vilket stöd man får av sin arbetsplats. Här tycker jag tyvärr min nuvarande primära arbetsplats är väldigt dålig på just det. Ring Previa är svaret och inte så mycket mer. När jag skulle skilja mig så mådde jag inte så bra och ropade på hjälp lite till höger och vänster och däribland på min arbetsplats men jag fick extremt lite respons. Det var typ följande från min chef: ”Säg till om jag kan hjälpa till med något.” men inget mer.

Tillbaka till den döde unge mannen… som jag skrev tidigare så har jag gått väldigt ofta just där vi hittade honom. Kunde vi gått där tidigare i veckan? Hade han varit vi livet om vi kommit vid rätt stund och kunna hjälpa honom? Självklart är det inte mitt fel men frågan maler ändå, kunde jag gjort mer? Tänk om det finns andra bland ”mina” studenter som tänker likadant utan att våga säga något? Det är för sent för den unge döde mannen men hur kan jag hjälpa de som fortfarande är i livet och för vilka det inte är för sent?

Så många tankar… Så många sömnlösa timmar… Så ont i hjärtat…

Kram till alla där ute som behöver en extra kram och jag skickar en invit till alla som behöver någon att prata med. Om det känns rätt så finns jag här om ni vill ha någon att prata med.

/En utmattad professor som skriver detta till tonerna av The River av Bruce och nu ska se om han inte kan få sig en kram.