Jag har under ganska lång tid nu försökt hitta min plats i livet men det har varit svårt att landa på något konkret samtidigt som tiden verkligen bara flyger iväg. När jag lämnade Google våren 2009 (ja det är så länge sedan) försökte jag slappna av och försöka landa men det visade sig mycket svårare än jag tänkt mig. Att bara gå hemma i 6 månader är inte bra för psyket. När jag gick där ledig så var det otroligt ensamt, ingen som kom med förfrågningar om uppdrag etc. och att gå från ett företag som verkligen verkligen bryr sig om sina anställda och vi hade en mycket bra gruppgemenskap till en tomhet var extra svårt.

När jag under hösten 2009 började jobba på universitetet igen så blev det inte riktigt som jag tänkt mig utan det blev ganska ensamt. Så här kändes det: “här har du ett kontor. Jobba.”. Det var ingen riktig samhörighet och en mycket tråkig stämning inom avdelningen där jag inte riktigt kom överens med ämnesföreträdaren (vi hade helt enkelt väldigt olika syn på hur man skulle bedriva undervisning, både för våra vanliga studenter och för våra doktorander) och det kändes som oberoende av vad man gjorde så blev det bara fel. Försökte även rätta ut situationen men det var svårt att få någon riktig hjälp och bitvis hade jag riktig ångset för att visa mig på jobbet när personen i fråga var där (han reser väldigt mycket tack och lov). Nu annonserade han igår att han lämna LTU i juni så det kanske blir lite ändring. Från årsskiftet har vi även gjort om avdelningarna och det känns som om min nya närmaste chef faktiskt bryr sig och vill göra något! Trevligt!

Att jag då inte riktigt trivdes på LTU var en av anledningarna till att jag hösten 2010 bestämde mig för att ta ledigt på 50% och bry mig lite mer om min fantastiska familj. Det fungerade jättebra under hösten men som jag tyvärr alltid gör så tar jag på mig nya uppdrag (i olika former) när jag mår bra och sedan får jag böta för det senare när det plötsligt bara blir för mycket. Under hösten/vintern har jag vid sidan av LTU arbetat med mitt företag Parnes Labs och det har varit mycket skoj men det har blivit en hel del tvång och deadlines där flera uppdrag har vuxit sig större än jag tänkt från början.

När man har många saker att göra så känns det som om det mesta blir lidande och då kommer stressen och med det tyvärr tidvis ett dåligt humör och en känsla av att man bara vill att alla ska låta en vara i fred. Under våren har jag försökt att rensa i mitt digitala liv (mer om det en annan dag) och försöka fokusera på det som är viktigt och där kreativitet kommer till sin rätt.

Jag pendlar ofta mellan tanken att bara vara “här och nu” (jag försöker verkligen) och ställa det mot att jobba mot att “åstadkomma något”. Jag är livrädd för att bara rulla på i ekorrhjulet dag efter dag där allt går på rutin och plötsligt upptäcka att man är en gammal och pensionär och livet har passerat bakom en. Låter det som en 40-årskris? Kanske…

Under vintern var det lite tuft med att mormor gick bort och jag känner att jag inte riktigt haft energi att vara där för min mamma och stötta henne! Återigen ställer jag kanske krav på mig själv men det är ju en viktig sak, eller hur?! Även om det var min mormor så har avståndet inom Sverige gjort att det varit svårt att hålla kontakten med henne så det hela tog min mamma hårdare än det tog mig.

Igår kväll var jag ute och klättrade på snötippen med sonen och även om det var en marginell fysisk ansträngning så började hela världen snurra när jag kom upp till toppen och jag var tvungen att lägga mig ner på isen. Det var helt enkelt för mycket spänningar i kroppen på en gång.

Allt extra arbete och spridda deadlines har lett till att jag under vintern inte haft tillfälle att komma iväg till mitt älskade Abisko heller men nu har jag faktiskt bokat in en tur med barnen (frun ville stanna hemma) i slutet av mars. Det är så mysigt att sitta på tåget och bara vara med familjen (nästan hela).

En annan sak är att jag blivit lite av en enstöring och där det i princip bara varit arbete och hemma med familjen och jag haft svårt att hitta nya vänner samtidigt som jag över åren stött bort många av mina gamla vänner (i princip bara en enda kvar och du vet vem du är!! Tack för att du finns!!). Nej 445 vänner på FB räknas tyvärr inte. Jag har försökt ett par gånger men de senaste två försöken där jag försökt öppna upp mig har lett till konstiga anklagelser och kommentarer tillbaka, kommentarer som jag inte riktigt har förstått och som tagit hårt i själen.

Jag försöker i alla fall hitta rätt i livet och försöka hitta min plats på vår runda planet.

Nu har jag skrivit av mig lite och ska sätta på en brasa och försöka hitta energin och inspirationen att jobba lite. Måste avsluta en sak så att jag sedan kan koncentrera mig på att leva. Finns massor med att skriva om men detta får räcka för nu!

Ps. Om någon känner igen sig i detta och/eller har några glada tillrop får ni gärna kommunicera dem!

Nu har jag varit sjuk av och till sedan 22/1. Yihaa! Har varit på 2 läkarbesök samt tuggat mig igenom en penicilinkur men det tar aldrig slut.

Lätt feber, ont i ögonen, ont i bihållorna och allmän trötthet.

Visst är det lite synd om mig?